Note: This work was first published in 1967, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lao dung - Ching Chi, »lao dung: omvandling till proletär livsinställning genom kroppsarbete», 29 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ching Chi "Iao dung: omvandling till
proletär livsinställning genom
kroppsarbete", 29 år
År 1952 gick jag med i ungdomsförbundet. År 1956 blev jag
medlem av Kinas Kommunistiska Parti. Jag arbetar som sekreterare
vid Intourist i Sian. Jag tjänar 74 Y i månaden, är gift och har två
söner, en på åtta år och en på fem år. Våren 1959 till våren 1960
gjorde jag tretton månaders Iao dung, frivilligt kroppsarbete i Liu
Ling by.
Jag kommer från en småborgerlig miljö. Vi har alltid haft det
gott. Min far är läkare, när jag var liten förestod han en klinik i
Szechuan. Min mor hade gått i college. Min far var kristen. Han
föraktade den traditionella medicinen, den var kvacksalveri, sade
han. Vad han tänker om den nu vet jag inte. Han har väl
omvandlats efter befrielsen han med, antar jag. Just nu är han i Moskva
och studerar neurokirurgi. Om han fortfarande är kristen vet jag
inte. Jag sattes i skola hos kanadensiska nunnor. Där lärde jag mig
spela piano. Vi sjöng psalmer.
Vårt liv var aldrig svårt, aldrig hade vi ont om mat heller. Min
far älskade renlighet över allting annat. Jag var förbjuden att gå
ut i köket. Gick jag in i köket ändå fick jag stryk. Han gav mig då
tio rapp. Ty i Szechuan lagas maten på träeld och jag kunde bli
sotig. Jag såg ned på våra tjänare. De var smutsiga. Så växte jag
upp och jag blev lat. Jag sopade inte och kunde inte tvätta mig
själv. Det var inte saker jag behövde göra. Efter 1949 blev jag
kanske bättre. Jag var ensam i skolan och fick tvätta mig själv och klä
på mig. Men mina känslor var långt från det arbetande folkets.
Inte visste jag någonting om livets allvar inte. Jag visste inte
varifrån den mat kom som sattes fram på bordet. Jag brydde mig inte
om det heller. Efter befrielsen lärde jag mig visserligen mycket om
hur folket kände det, men egentligen såg jag ned på de fattiga ty
de var obildade och ouppfostrade och lortaktiga.
Hela tiden sade jag visserligen: »Bönderna är goda.
Arbetarklassen och fattigbönderna är de ledande klasserna. Ära åt arbetet. Ära
åt arbetaren. Fysiskt arbete är det högsta.» Det sade jag ofta på
mötena men jag menade ingenting med det. Jag tyckte mest att
arbetarklassen och fattigbönderna var ett obildat och lortaktigt släkte
och även om jag på sätt och vis trodde på vad jag sade — det gjorde
jag ty jag trodde på det kinesiska folkets befrielse — menade jag
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
