- Project Runeberg -  Rapport från kinesisk by /
293

(1967) [MARC] Author: Jan Myrdal - Tema: China
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1967, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Partiet - Li Yiu-hua, Gamle Sekreteraren, 57 år

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sjöng alla tillsammans. Det var stora skillnader mellan vårt liv då
och dessförinnan. Den största olikheten var att alla jordägare,
despoter och byråkrater var försvunna och jorden var delad och
jordbrukarna var fria. Vi såg inte till en skatteindrivare dessa år. Förr
kom sådana hundar varje månad och även om man betalade
skatten sade de: »Men jag har gått så långt att jag måste ha
gångpengar för mig själv också.» Hade man inga pengar att betala skatt
med slog de en med kedjor. Men dessa år höll hundarna sig borta.

Kvinnorna var också befriade. Ty om de tre bergen vilade tungt
på folket så vilade de ändå tyngre på kvinnorna. Kvinnans lidande
var outsägligt. När hon var fjorton, femton år gammal giftes hon
bort med någon som var tjugo år äldre. Då begick många flickor
självmord. Deras fötter var bundna, ingen ville gifta sig med en
storfot. Ingen vågade klippa håret, alla hade de knut i nacken som
min hustru har det än i dag. När fötterna skulle bindas på den lilla
flickan drog man åt bindorna så hårt att hon inte kunde gå. Hon
hade så ont att hon inte kunde stå. Sedan tvingade man henne att
ställa sig upp och gå, man slog flickan med sopborsten till dess hon
gick. Och det gjorde man inte för att vara elak. Man ville bara
flickans bästa. Ingen vill slå sitt barn men om hennes fötter inte
bands skulle hennes liv bli så olyckligt att man var tvungen att vara
hård för hennes egen skull. Flickorna stapplade framåt i början
när de fått fötterna bundna.

Nu under vår revolution skulle alla kvinnofötter befrias. Vi tog
bort bindorna från alla småflickornas fötter. Många kvinnor deltog
i diskussioner och möten. Kvinnor valdes till olika kommittéer och
olika poster i byarna. Kvinnorna bildade också propagandagrupper.
Då sjöng vi om kvinnornas befrielse. Jag minns fortfarande många
sånger från den tiden om kvinnornas rättigheter. Vi gjorde
propaganda för kvinnornas jämlikhet, för äktenskap av fri vilja. Då blev
det många skilsmässor ty de flesta hade ju levat i arrangerade
äktenskap där man inte brydde sig om varandra. Vi höll möten om
kärleken då. De flesta gick inte tillbaka till sina förra
äktenskapspartners utan sökte sig nya som de var lyckligare med. Klassfienden
förtalade oss då och smutskastade oss och sade att vi var utan
moral. Men vi ville att alla människor skulle vara fria och jämlika och
de nya äktenskapen var både lyckligare och hållbarare än de gamla.
Överklassen beljuger oss ständigt.

Men visst var det problem med den nya jämlikheten. Li Hai-fus
första hustru lämnade honom 1935. Hon gick sin väg med en trupp
kvinnliga propagandister. Hon skulle göra propaganda för
revolutionen. Hennes svärfar var fortfarande mycket feodal i sin
inställning. Han sade: »Du vill rymma, du? Jag skall bryta ditt ben så

293

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:09:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rfkb/0303.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free