Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vore det heller nu tid på for mig att dö, ty jag
tror att jag dock kan göra min konung och herre
nytta på den plats, der han ställt mig, och visst
skall jag bjuda till att stå på hans rätt, emot hans
furstliga onåde.”
XVI.
Klar och kall uppgick vinterdagen öfver
nejden. Klubbehären stod uppställd. Israel Larson,
ehuru af hertigen lärd att anföra böndeme, egde
dertill livarken mod eller kunskaper, och öfvergaf
saken innan ännu slaget ens var börjadt. Ingen
förstod att befalla, ingen visste lyda. Mod och
beslutsamhet skulle icke felats bönderne, men
bristen på ordning, samhållighet och tillochmed på
vapen, var så mycket större. Bågar och pilar,
klubbor och störar, utgjorde de flestes beväpning, men
alla voro ifrige att slåss, att på Fleming få
hämnas det förtryck knektarne utöfvat, hämnas sina
vänner och fränder, hvilka fallit offer för
Flemin-gens mordlystnad och tyranni, som det hette. Nu
stod den fruktade och hatade mannen sjelf emot
dem, och hans, om möjligt, än mer hatade
knektar, desamme som legat hos bönderne i
borgeläger, som förtryckt dem, som tagit dem brödet
ur munnen. Och huru liten var icke denna hop.
som ställde sig emot böndemes tusenden! De
förnyade uppmaningame af Fleming, framställdes af
anförarne endast såsom bevis på hans fruktan för
deras öfverlägsna mängd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
