Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag, for att exportera jungfrurna lämpligen till
staden.”
”ilen siig mig”, utbrast Hebla, "Arvid Eriksson
iir ju kommen. Är han allt lika glad? Det skall
bli roligt att få någon att skämta med! Alla äro
bär så högtidliga och tråkiga.”
"Tror jungfru Hebla att en gammal karl, som
har vigtiga förrättningar, skall hinna med att
mycket bry sig om en så der liten jungfru?”
”Liten, alltid liten, jaha, just som det vore så
vackert om jag vore så lång som J, herr Erik;
ja det vore rätt, det är visst, låt se att hur liten
jag än är, skall han nog prata med mig.
Gammal karl! ja livad sen, han är glad och icke en
sån der trumf, som ni alla med edra kyrkminer.
Farkär var än mer gammal han, men nog höll
han ändå af sin barnsliga Hebla”, och så trillade
stora, klara fårar ur hennes lifliga, blå ögon.
Arvid Eriksson Stålarm, af Sigismund tillsatt
att öfvertaga högsta befälet i Finland, hade
inträffat i Åbo. Han hade just låtit anmäla sig till
besök hos fru Ebba, då de unga flickorna nyss
inträffat på slottet.
Mötet var i början något stelt. Arvid
Eriksson hade visserligen stått i skyldskap till hennes
make, genom sitt gifte med Elin Fleming, men
emellan riksmarsken och Arvid Eriksson, hade på
sednare tider rådt ett spändt förhållande.
Stålarms vänliga och fryntliga väsende tillät dock ej
fru Ebba, att länge vara honom obenägen. Sedan
de en stund samtalat, sade Stålarm: ”Eders
fru-döme ville nu låta gömdt vara glöindt. Knottrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
