Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom. Hon forsökte att lugna sin mor med
hoppet. att herr Erik ju dock icke varit af de
förnämste och mest kände motståndame mot
hertigens välde, och att de således borde kunna
hoppas, det fursten skulle förfara skonsamt; men just
då hon sade detta, svek henne rösten, och hon
brast i gråt.
Fru Metta tog, som vanligt, raskt sitt beslut,
och innan dagen var slut, var hon redan på väg
till Åbo. På vägen möttes hon af en afdelning
af hertigens soldater, som utgått för att plundra
hos konungens anhängare. Med knapp nöd
undgick hon att af dem bli ihjälslagen, och måste
vända om hem, dit hon återkom än mera
uppretad och skrämd, än förut.
Sigrid, som icke väntat sig något
tillfredsställande resultat af fru Mettas fård, hade under
modrens frånvaro ej haft styrka att i stillhet bära
på sin sorg, och fru Metta fick nu, genom det
lugn, hon sökte att intala sin dotter, sjelf erfara
en känsla af förtröstan, och började småningom
fatta hopp. Sigrid åter, förlorade allt mer sina
förhoppningar, ehuru hon bjöd till att lugna sin
mor, genom det hon visade sig sjelf lugn. Om
dagarna syntes hon sig temmeligen lik, som förr,
endast blekare och ännu stillare och tystare; men
om nätterna, då hon ej beliöfde kufva sig för att
icke oroa sin mor, då grep henne oron så
mycket djupare. Hon hade sett hertigens blick, hon
hade hört hans röst, då han talat om hennes far,
och hon kunde icke hysa något hopp. Lade
hon sig ned för att hvila, så tyckte hon sig se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
