- Project Runeberg -  Sveriges industri - dess stormän och befrämjare / Del 3 /
45

(1894-1907) Author: Herman A. Ring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ferna-bruken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.


Ferna-bruken



Bland vårt lands största och förnämligaste samt derjämte också dess
äldsta bruksegendomar intaga Fernabruken i Vestmannabergslagen en
framstående plats. Om dessa bruk, som för närvarande förvaltas af
trenne af grefve v. Hermanssons, den senaste fideikommissinnehafvarens, kreditorer
tillsatta administratörer med brukspatron C. G. Rogberg som dispor.ent, meddelades
för åtskilliga år sedan i Nya Dagligt Allehanda en historik.
I-Iufvudsak-ligen med ledning af denna historik, hvilken af fideikommissrättens innehafväre
benäget ställts till vårt förfogande, meddela vi, med afskiljande af detaljer rörände
egarnes familjeförhållande och de långvariga processer, som spelat en sa stor roll
i dessa egendomars historia, följande redogörelse för denna.

Ferna såsom jernbruk spårar man med bestämdhet först 1607; då fanns
der blott en hammare med två härdar. Egendomen tyckes då varit krono,
all-denstund den 10 år derefter af konung Gustaf II Adolf blef förlänad at en
Halfvar Olsson. Egentliga anläggningen i större skala af Fernaverken skedde
af en kvinna, en af dessa företagsamma och energiska naturer inom det s. k.
svagare könet, på hvilka Sveriges materiella odlings häfder hafva att visa sa
många lysande exempel. Det var kamreraren L. Abrahamssons enka Edla
Wi-diksdotter, som under åren 1632 —1640 skötte bergverket med det resultat, att
det samma 1741 blef privilegieradt till 1,200 skeppund stångjernssmide.

Sedan efter henne Ferna en kortare tid tillhört först en Niclas Lemon,
sedan en N. Neuman, kom det i Abraham Mommas ego. Abraham Momma.
nobiliserad Reenstjerna, var född 1623 i tyska grefskapet Julich, kom öfver till
Sverige och blef handelsman i Stockholm samt stor bruks- och jordegare i
Vestmanland och Vesterbotten. Han blef dessutom manufakturkommissarie i
General-Kommersekollegium. Om Abraham Momma-Reenstjernas storartade
verksamhet heter det i en relation bland annat: Han uppsökte och iståndsatte
åtskilliga bergverk i riket, särdeles Kengis i Vesterbotten, samt Jonaiwa och
Swappawara, båda i Lappmarken; lät i Lappmarken upprensa Tårnefors och
andra strömmar, upprödja och anlägga vägar öfver myrar och kärr, underhalla
prest cch skolmästare, hvarigenom traktens lappska befolkning blef undervisad i
den kristna religionen; vidare försträckte Abraham Momma svenska kronan stora
penningsummor samt införde salt under engelska och nederländska sjökriget.

Emellertid hade ej alla dessa Abraham Mommas storartade industriella
företag gått med vinst; särskildt beredde hans lappländska anläggningar honom
förluster, och Ferna — hvilket bruk han dock nominelt egde till sin död —
måste han, i och för förskjutet kapitalförlag, pantförskrifva till den rike
Claes Wilkens i Stockholm. Förskrifningskontraktet ingicks 1676 den 20
januari och stadsfästes af K. M:t sjelfva julaftonen samma år. I denna
k. stadsfästelse försäkrade Claes Wilkens och hans medintressenter, »at
Ferna-werken med des tilhörigheter hvarken i anseende til sjelfva grunden eller
des åtkomster skulle af andra Renstjernas creditorer, som icke i förskottet
deltagit, få angripas intil des Wilkens sina gamla och nya fordringar, så til
Capital som ränta, efter det upprättade contractet till fullo niutit och bekommit»
Två år elter Abraham Momma—Reenstjernas bortgång, eller 1692, befunnos
Wilkens fordringar på och förlag i Ferna bruk uppgå till en summa af 464,509
dal. 17 runst. kopparmynt, förutom andra poster om tillhopa 45,858 dal. 12
runst. silfvermynt Om besittningen af Ferna uppstod nu en process mellan
Wilkens å ena sidan och å andra de öfrige kreditorerne efter Abraham
Reenstjerna, hvilka senares lagliga talan fördes af statskom missarien i Bremen och
Yerden Georg Giithrie, en process, som under större delen af 1690-talet och
in på följande sekel med ifver fördes inför en mångfald af såväl ordinarie som
urtima bergstingsrätter. Genom Bergskollegii domar 1702 och 1703, bekräftade
af en kon°i. resolution sistnämda år, förklarades Giithrie sina tagna vad
för-lustig; men redan året derpå, 1704, hade Giithrie uttagit ny stämning på
Wilkens, denna gång yrkande redovisning för Fernas inkomster efter 1691 (hvarom
bergsrätterna ej dömt), hvilket W. bestred. De båda parternas ungefär samtida
bortgång ur lifvet — de afledo båda två i Stockholm 1705 — gjorde
tillsvidare slut på rättstvisten

Fernabruken öfvergingo vid arfskiftet efter Wilkens till dennes båda
söner Claes och Hindrich, af hvilka den förre året före sitt 1736 inträffade
från-fälle sålde sin ‘A.-part i Ferna till brodern Hindrich. Denne lemnade bruket i

arf åt sin son Hindrich Wilkens j:or, hvilken i flere år hunnit sköta, utvidga
och förkofra Ferna, då, 1750, den gamla processen, som i 45 år varit
begraf-ven, åter dök upp — frambesvuren af Guthries systerdotters son,
statssekreteraren Johan von Heland. Äfven nu gjorde mannen med lien hugg i saken
genom att under rättegångens lopp afskära först Wilkens, sedan v. Helands
lifstråd. Visserligen begärdes å statssekreteraren v. Helands sterbhus vägnar
1788 tillträde till handlingarne, men Fernas dåvarande egare, brukspatronen och
riddaren af Wasa-orden Jacob Ramsell, Hindrich Wilkens svåger och arftagare,
visade då, att »den till 1791 års slut stadfästade Claes Wilkens förlagsfordran
464,509 dal. 17 runst. kopparmynt, långt ifrån alt vara gulden eller minskad,
vore nu mera stigen till mångfaldigt deröfver.»

Denne Jacob Ramsell som ärfde egendomen 1754 utvidgade betydligt
Fernapossessionen genom tillköp af andra egendomar samt blef känd som en af sin
samtids lyckligaste affärsmän. Den Wilken’ska förmögenheten förkofrades i hans
händer i mycket väsentlig mån.

Barnlösa som makarne Ramsell voro, beslöto de att till någon främdes
förmån stifta Ferna och Bockhammars fideikommiss, och de valde lagmannen
Lars Fredrik Dahlson, en, efter alla beskrifningar öfver honom att döma, värdig
man. »Som mina, Ramsells, släktingar — heter det i fideikommissbrefvet,
dag-tecknadt den 29 december 1789 — på fäderne äro så utdöde, att jag icke ens
känt någon af dem», hade han att välja inom sin möderneslägt, och till denna
hörde den ofvan nämde Dahlson. Jacob Ramsell dog å Ferna den 23 april 1804.

Fideikommissarien, lagmannen Dahlson, hade ej mycket öfver ett år
innehaft nämda Ferna—Bockhammar, då han, 50 år gammal, den 15 juni 1805 afled
i Elfkarleö. Efter hans äldste son Fredriks död, 1809, öfvergick fideikommisset
till andre sonen, Jacob Ramsell Dahlson och sedan denne i juni 1828 afiidit utan
bröstarfvingar, till yngsta, då kvarlefvande systern Carolina Fredrika, gift 1820
med grefve Carl Johan von Hermanson. Nu uppstod ånyo en långvarig och
mycket uppseendeväckande process angående Ferna-bruken — 1828 värderade
till öfver 1 million rdr banko — hvilka bruks öfvertagande af grefve v.
Hermanson bestreds af en hel svärm arfspretendenter, alla atkomlingar efter
bruks-egaren Lars Dahl å Presthyttan, Jacob Ramsells mors morfar. Denna stora
Ferna-rättegång, n:r 3 i ordningen — sköttes för Hermänsons räkning af den
bekante journalisten och sakföraren S. L. Theorell. Såsom grefve v.
Herman-sons juridiska biträde lyckades han i medlet af 1830-talet att fa processen
afdömd och afgjord till grefve v. Hermänsons och hans efterkommandes förmån-

Hvad Ferna senare historia och utveckling beträffar under det bruket
varit i den grefliga Hermansonska ättens ego, så är derom föpande att förmäla:

Under brukspatron Jacob Ramsells, lagman Dahlsons och hans son J. R.
Dahlsons tid tillverkades vid Ferna och Bockhammar hufvudsakligen 5 å 6,000
skeppund privilegieradt tyskt stångjernssmide samt under de första åren äfven
något bränstål samt plåtsmide. 1828 förändrade emellertid grefve C. J. v.
Hermanson smidet vid Ferna till Lancashire med bibehållande af tysksmide vid de
öfriga verken med en årlig tillverkning af 38 å 40,000 centner stångjern.

Då bruken 1856 öfverlemnades till grefve G F. v. Hermanson
ombyggde han samtliga verken vid Ferna till grof-, universal- och finvalsverk, vid
Bockhammar till Franche-Comté samt uppförde vid Trammeisberg i stället för
dervarande verk för tysksmide en större masugn baserad på Norbergsmalm.
Sedermera nedlades smidet vid Bockhammar och koncentrerades vid Ferna dels
med vatten dels med ånga som dritkraft Der uppfördes då 1 o-dubbla
Lan-chashirehärdar med en större smälthammare för vatten samt en 10 tons
ånghammare jemte ångmaskin för biåsverket.

Efter detta uppgick och uppgår för närvarande fortfarande den årliga
tillverkningen af uteslutande valsadt stång- och finjern till 100 å 120,000 centner, hvartill
uteslutande eget tackjern från Trammeisberg, Finnbo och Björnhyttan användes.
Af denna tackjernstillverkning kan dock ytterligare en del försäljas till annat håll.

Samtliga de vid Ferna omnämda verkstäderna ligga under ett tak.

Bruket är, som sagdt, beläget i Vestmannabergslagen i Gunnilbo socken
samt har utom nämda verkstäder äfven reparationsverkstad, kvarn och såg. Den
vid bruket anställda mantalsskrifna personalen uppgår till 554 personer, deraf ett
hundratal smeder och valsarbetare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:54:06 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rhasvindus/3/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free