- Project Runeberg -  Sveriges industri - dess stormän och befrämjare / Del 3 /
203

(1894-1907) Author: Herman A. Ring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mo-Domsjö Aktiebolag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.


Mo-Domsjö Aktiebolag

I.









Hufvudorten för vår svenska trävarurörelse är och har alltjemt varit
Vesternorrlands län. Der lågo våra äldsta sågverk och der äro
alltjemt de flesta och de största af dem belägna. I detta län var
det ock grunden lades till den affär som nu äfven utgrenar sig till
de till Ångermanland hörande socknarne af Vesterbottens län, de verk som
egas af det stora och mägtiga Mo-Domsjö Aktiebolag. I samband med
den skildring vi i denna och närmast följande artikel gå att lemna af denna
affärs utveckling torde derför en kort öfversigt af Vesternorrlands läns
betydelse i vår trävaruindustris historia vara på sin plats.

I inledningen till den statistiska redogörelse som utgifvits på
föranstaltande af komiterade för länets deltagande i 1897 års utställning säges följande:

I ett folks lif gifves intet stillastående. På det stora hela är det dock
vanligen en rörelse framåt i alla förändringar, och den kallas utveckling. Men
utvecklingen kan ske långsamt eller snabbt. Den kan försiggå så långsamt,
att den närmar sig ett skenbart stillastående, men den kan stundom ske med
en snabbhet, som tilldrager sig uppmärksamhet.

En utveckling af detta sista slag är den som under det senast gångna
fjerdedels århundradet förekommit i Vesternorrlands län. Det är intet annat
af de svenska länen — när bland dem ej räknas hufvudstadens
öfverståt-hållaredöme — som härtill kan uppvisa ett motstycke. För svenska
förhållanden enastående kan Vesternorrlands läns utveckling under ifrågavarande
tidsperiod med fullt fog och utan öfverdrift kallas.

Framför allt är det, som sagdt, trävarurörelsen som åstadkommit detta.
Den är det, som i samma artikel med fullt fog anmärkes, hvilken ger detta
läns ekonomiska lif dess prägel. Visserligen var det 1870 ej mer än 10 och
är för närvarande ungefär 16 procent af hela länets befolkning som har sin
inkomst omedelbart af till trävaru- och skogshandteringen hörande sysslor.
Men det är af skogsaffärer, skogsarbeten och skogskörslor som äfven den
jordbrukande delen af befolkningen hämtar sina hufvudsakligaste biförtjenster.
Det är skogens produkter och handeln med dem som skaffa pengar till länet.
Det är sågverken som sätta i gång hela den flottilj af små ångare som röra
sig vid kusten och i elfvarna. Och att länet eger ett flerdubbelt större antal
hamnar och lastningsplatser än något annat svenskt län med en sammanlagd
export på utlandet som till storleken mäter sig med Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus läns och öfverträffar alla andra läns, derför har det uteslutande att
tacka sina sågverks skeppningsförmåga.

Dock hör, ehuru skogsafverkningen inom länet har gamla anor,
trävarurörelsen som storindustri der ej till de gamla. Den började först för några
årtionden sedan att taga verklig fart. Den tillhör egentligen de tre senaste
decennierna af länets utvecklingsperiod. Förut var det afverkningen — ehuru
äfven den drifven i ytterst obetydlig skala mot hvad sedan blef fallet — af
länets oerhörda skogsvidder, uppgående till en sammanlagd areal af 1,606,000
hektar, som spelade någon roll. Det ojemförligt största området af dessa
skogar, ungefär 7/s utgöres nu af i enskild ego befintliga, till största delen
tillhörande de stora bolagen. Omnämnda skogar uppgå till vid pass 200,000
hektar. De äro af fyra olika slag: kronoparker, civila och ecklesiastika bo-

ställens skogar, utbrutna stockfångstskogar samt kronohemmans och
nybyggens skogar.

På dessa skogar, d. v. s. den tredje afdelningen af dem utbrutna
stockfångstskogar, var det emellertid som den enskilda afverkning, hvilken gaf uppslaget
till Vesternorrlands hela storartade trävaruindustri började, då de utbrötos till
begränsad afverkning åt privilegierade sågverk. Detta skedde genom den
reglering, som 1739 för första gången verkstäldes i Norrland. Visserligen
blef redan 1647 förbud utfärdadt att hugga sågtimmer på kronans skogar.
Men från detta förbud undantogos då Norrland, Dalarne och Vermland med
deras oerhörda tillgångar af skogsmark. Detta ändrades år 1739, då af
omtanke för tillväxten af bruks- och bergverksrövelsen en inskränkning af
afverk-ningsrätten inträdde äfven i de förut fria landskapen.

På rikets ständers framställning stadgades då, att för de sågqvarnar
som saknade särskilda kungliga privilegier och icke voro skattlagda,
tillverkningen skulle begränsas genom landshöfdingar och kollegier allt efter landets
behof och skogarnes tillstånd samt vissa afgifter till kronan för densamma
fastställas. Härmed lades grunden till en inrättning som allt intill vår tid
spelat en vigtig, i mycket hämmande och i sina verkningar absurd, men ytterst
egendomlig roll i Norrlands skogsskötsel, en inrättning som i öfrigt med detta
sekels utgång försvinner enligt redan träffad öfverenskommeise med kronan,
men som beträffande Mo-Domsjö Aktiebolag äfven derefter qvarstår, de
privilegier å fångst af visst antal sågtimmerträd som från nämnda årtal —
1739 — blefvo sågverk i de fyra nordligaste länen meddelade emot en afgift
som vanligen uppgick till 1 ä 2, men kunde gå upp till 6 skilling banco pr träd.

Mo vattensåg, belägen i Själevads tingslag, norra Ångermanlands
fögderi af Vesternorrlands län, erhöll dessa privilegier år 1759 och fick dem
förnyade 1799.

Huru dessa privilegier verkade synes bäst af följande öfversigt:

De gällde, när de lemnades, rätt till 1516 träd årlig utstämpling. År
1856 ändrades förhållandena derhän, att bolaget för 637 träd fick sig tilldeladt
besittningsrätt till 4 nybyggen, medan för den återstående stockfångsten af
879 träd afsattes ett med skogsränta belagdt område af 60,307, säger och
skrifver sextiotusentrehundrasju. tunnland.

Detta, som måste ha oerhörda skogsviddders totala nedruttnande till
följd, blef dock omsider 1882 ytterligare ändradt. Bolaget uppgjorde då
kontrakt med dåvarande skogsstyrelsen att från detta område mot en afgift
som, då bolaget ansågs ha halfva eganderätten, sattes så lågt som till 1: 15
kr. pr träd under tio år få uttaga alla träd som fem fot från roten mätte
11 decimaltum i genomskäring. Mängden af derefter uttagna träd visade bäst
de gamla bestämmelsernas olämplighet. Under denna tioårsperiod uttogos
nämligen, utom den privilegierade årliga utstämplingen, omkring 1 million träd.

Efter att här ha skildrat de allmänna förutsättningarna för
trävarurörelsen i Vesternorrlands län och de förhållanden, under hvilka de verk som nu
utvecklat sig till millionetablissementet Mo-Domsjö Aktiebolag började arbeta,
öfvergå vi till en kortfattad redogörelse för denna utveckling.

•JM?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:54:06 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rhasvindus/3/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free