Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och afslutningsorden. Vi bibehålla urskriftens skilnadstecken
mellan satser och meningar.
»Högtidligt sörjande – börjar han – vakar ännu minnet
vid denna urna. Stum är dess röst – stum som grafehorets
dystra tystnad. Hvad, odödliga minne, går du att hvila vid
din Hjeltes stoft: Nej – träd ur dessa dunkla hvalf och,
klädd i din ljusa skrud, svinga dig mot denna höjd, som han
intager i Ärans tempel. Öppna dess portar, att glansen af
hans dygder må åter utbreda sig öfver den förvånade jorden
– och höj din röst att sjunga hans bedrifter.
Hon har böjt sig denna röst. Men hon skall ej pråla
med diktens falska prakt – hen nes skönhet är den enkla
sanningens- Må den falska äran låna smickrets sminkade
drag – Banér fordrar blott – sina gerningar.»
(Följer så i 3 afdelningar skildringar af hjeltens lif och bragder, då
och då med en kort eruption af känslan, i synnerhet vid Gustaf Adolfs
död. Den uppstyltade tonen är emellertid alltjämt den samma. Slutligen
sjuknar Banér i Halberstadt och tecknaren afslutar sålunda):
»Det är här som sjukdomen qvarhåller honom – ack,
för alltid! – Sveriges fiender! Är det I, som på ett nedrigt
sätt viljen öfvervinna en stor man – grymma Fanatism –
är det du, som väpnat dina lönnmördare – jag ryser –
måtte verldens misstankar vara osanna till heder för
mänskligheten! – Der låg han den hjelten, som varit sina fienders
skräck och sitt lands ära. Det svärd, som aldrig kände
någon hvila, ligger höljdt, och stelnad är den arm, som förde
det. Känsla af fyld pligt talar i hjeltens ansigte. Redan
tyckes han vara der, som han skall belönas. Han är der –
gråt mitt fosterland – Banér är ej mer.» –
Tengborg, hvilken äfven nu som præses egde att jämte
sekreteraren granska de inkomna täflingsskrifterna, finner all
granskning af Luths »Äreminne» öfverflödig. Skälen derför
uppger han helt kort i följande ord:
»Så vida ändamålet af de recensioner, som enligt
sällskapets inrättning böra göras öfver de inkommande vittra
försöken, mindre är att komplimentera författarne öfver deras
snille, än att göra dem uppmärksamme på deras fel, så ser
jag verkligen icke hvartill en granskning af närvarande skrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
