Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransmännen och den engelske Guden - Viviani och himmelens stjärnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
hade egentligen bara en fråga att göra: — M:åste
vi älska våra arbetsgivare?
Frågan kastades ut i en liten krets, som några
dagar senare var samlad för att bilda en
arbetsgemenskap. Den korta scen, som följde, är
oförglömlig. På engång ett regn av snabba repliker,
förvirring, uppror.
Någon säger, bestört som om en avgrund
öppnat sig för hans fötter: — Ja, naturligtvis
måste man älska sina arbetsgivare. Är inte det
självfallet för er, kamrat, då har ni inte begripit
ett dugg av det som förenar oss!
En annan reser sig häftigt: — Då måste jag
gå min väg, då kan jag tyvärr inte vara med.
Just densamme hade av alla varit den
tyskvänligaste. Att älska Tyskland var inte svårt,
inte något prov för honom. Men att älska les
patrons, det var ett prov, som gick över hans
förmåga, ja han ansåg det orätt till och ined.
En tredje reste sig upp, sökande efter ord,
på ett sätt som enerverade alla. Det var en
utlänning. — Om ni inte kan franska, ropades
otåligt, så tala engelska, tyska, vad som helst.
Men han skakade på huvudet.
— Det är inte för det att jag inte kan franska,
sade han. Men det jag ville uttrycka om kärleken,
det kan inte sägas på något språk.
Den framgångsrike monsieur Viviani, som i
energi måtte påminna något om Verner Rydén,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
