Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om kvinnorna - VIII. De bonade golven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
känner en, som ger sig ut på en resa ämnad »att
vara månader med en ryggsäck och en handväska.
Hon har deponerat här och där i världen några få
tillhörigheter; ett par skor, lite underkläder. Mellan
dessa platser förflyttar hon sig, fri och lycklig
utan att åtrå, utan att äga någonting. — Lyckans
hemlighet, säger hon, är att äga mycket litet.
Jag kände en annan, som stiftat en
franciskan-orden, avläggande löftet om lydnad, fattigdom
och kyskhet. När jag gjorde hennes bekantskap,
var hon den enda kvarvarande i orden, men hon
tänkte icke på att lämna den. Hon ägde
bokstavligen ingenting mer än den munkbruna
klänning, vari hon gick och stod samt en brun
vinterkappa och en brun sommarkappa. På så sätt skötte
hon sitt arbete, hon var journalist i London. Hon
förklarade, att hon på en halvtimmes varning
kunde vara färdig att resa till världens ände.
Dessa två kvinnor njuta en stor frihet och ha
ofantligt mycken tid övrig till annat. Journalisten
hann lika många artiklar om dagen, som andra
kvinnliga journalister under en vecka. Ändå
har jag en känsla av, att dessa kvinnor utan
bagage inte få bliva alltför många i världen.
En dag under mars månad i år besökte jag
med en väninna en stad i Pfalz. Järnvägsmännen
i distriktet hade blivit vräkta ur sina
tjänstebostäder av fransmännen, sedan de vägrat arbeta
under franskt kommando. Staden hade hyst något
över hundra sådana vräkta familjer i sex av sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
