Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En glimt av Ruhr - Krigsskådeplatsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
— Nej. Det finns bara ett folk, sade han, nog
högfärdigt att, då det inser, att det begått ett
misstag, dra sig ur spelet och lugnt låta världen
skratta. Det finns bara ett folk, som anser sig
ha råd att lämna sin prestige i sticket, om så
fordras. Och det är det engelska.
Men var detta månne ändå inte en aning av
högfärdigt? Är England det enda folk i Europa,
som gått ur världskriget med sitt förnuft i
behåll eller, rättare, som redan återfått det?
Antag att så är fallet, då har det verkligen
en stor uppgift, som icke är fylld med att sitta
i Köln och se på hur de två stora
kontinentalmakterna förtära sig själva ett stenkast därifrån.
Hela tiden under min korta vistelse i Ruhr
hade jag i öronen två rader av Jules Romains:
•Europé, je n’accepte pas
que tu meures dans ce délire.
Den, som icke är poet, blygs en smula för
de suveräna uttryckssätt, som falla denne
naturliga. Men man är glad att de finnas, så man
kan citera dem. Ty man vägrar med det sista
man har i sig av motstånd och övertygelse att tro
att striden Frankrike—Tyskland skall obehindrat
få rulla upp sig i den bana den nu är inne på.
Mot den maktlösa känslan av det blinda ödets
gån g från hämnd till hämnd mobiliserar man sin
tro på livets vilja till läkedom. Europa gav strax
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
