Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pfalzresan - Om en tillbörlig vrede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
finnas angivare i vagnen bröt han ut i ett dovt
muller över soldaten. — Den där, sade han, han
kommer jämt in och hunsar oss på det här viset
som i dag. Men jag har tagit märke på honom.
En dag ger jag honom vad han förtjänar, det får
kosta mig vad det vill. Det är mig allés Wurst,
men lian skall ha sin lön.
Det var så man tyckte Rhenbron buktade sig
under tyngden av hans vrede. Inte ett ögonblicks
tvivel, att inte den spårvagnskonduktören vrider
halsen av den soldaten en dag.
Det är någon sällan gång man möter den
förfärliga vreden hos tysken, den vrede, som stiger
som ett rytande av smärta och hämndbegär ur ett
sårat och pinat hjärta. I en sådan vrede går man
med bara händerna mot en beväpnad fiende,
utgången är Wurst.
Det är en vrede åskådaren böjer sig för, den är
ursprunglig, orädd, hänsynslös, monumental. Hur
oändligt lätt att skilja den från kafévreden,
etapp-vreden, som aldrig har annan effekt än att reta en
att erinra vederbörande franskätare hur herrar
tyskar stundom uppförde sig i Frankrike och
Belgien.
Den enkle mannens enkla vrede väckes av en
indirekt handling av gemenhet, och den täcker
lagom den och dess utövare. Den flyter inte ut
över oskyldiga och läskar sig inte på dem. Den
sticker sig inte undan, den hetsar icke upp andra
att utöva straffet. Det är något av domare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
