Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXAXVI
hård och stark metall, som gaf genljud af hans ungdoms
erfarenheter från pestårens dödsfara och fältlifvet bland Karl XTII:s
bussar, af hans konsistoriella strider och hans nationella stolthet
och kanske mest af hans visshet, att den lutherska kyrkoläran .
till bokstaf och paragrafer hade samma giltighet i himlarna och
på jorden. Rättfärdighetens kraft bodde på hans tunga, då han
talade till trons försvar, och den obrutna vissheten gaf
myndighet åt hans handlingar. Som en kyrkans maktägande tjänare
sträckte han välsignande den ena handen öfver en troslydig
menighet och lyfte varnande straffdomens gissel med den andra.
Han fruktade icke att manhaftigt gripa situationen, sådan den
var, och reagerade i motgången med blodfulla kraftord och icke
alltför milda handlingar. När han redde si’g för att slå till, så
slog han för att träffa hårdt, och i sina konflikter frågade han
föga efter svedan af måttliga sår. Det fanns i hans iwnre en
bred, okuflig kontinuttet, ett stycke krigare i prästrock, som
kände. sig i släkt med det sundt mänskliga, med striden för ett
ärligt mål och den outtröttliga förföljelsen af det samhällsvidriga.
Han ägde en inre, bärande jämvigtskänsla, som yttrade sig i
tron på hans land som en boning för Guds utvalda folk och på
samhället och dess institutioner som uttryck för ett kristet
lifsinnehåll. Att på pietistiskt-asketiskt vis lefva under ständigt
tryck af dualismen mellan världsligt och andligt var en
lifskänslans sönderstyckning, som var honom främmande. Glädjen
Ööfver stora räntebärande jordagods hviuade 1i hans hjärta som en
Guds gåfva, för hvilken han uppriktigt tackade. Dans och
vindrickande utv gudsfruktan var ingen sällsynthet i biskopsgården.
Gärna satt Reverendissitmus med sina vänner vid en remmare
stockholmiskt dubbelöl och straffade tidernas ondska eller lade
råd om vetenskapens curiosa, och då hände stundom, att bispen
med en blick på hjältekonungens vid Narva bild, som med sitt
resignerade härskarleende och den kala pannan fanns graverad
på tennstopets lock, förtalte, att nådigare herre ’och modigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
