Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 5 I
Signe bad, att tant Sigrid skulle efterskrifvas.
Och hon kom ofördröj ligen.
Med djup rörelse mottog friherrinnan henne
i sin öppna famn. Hvad låg icke allt emellan
deras sista omfamning, när Sigrid reste från
Höögsborg!
I första ögonblicket kände friherrinnan knappt
igen Sigrid — det gråa håret var så
främmande — men snart fann hon, att den forna
skönheten kvarstod så godt som oförminskad.
Till det yttre var Sigrid sig nog förvånande
lik, men hur oigenkännlig tyckte inte friherrinnan,
att hon var i sitt väsen, sina ord! Det låg
något så dämpadt, så bundet och pressadt
öf-ver henne — något så onaturligt! Man kunde
se på henne, att ödet handskats hårdt med
henne, att hon lidit skeppsbrott — stackars
Sigrid! —
Sigrid tog genast hand om den sjuka, var
hos henne natt och dag och vårdade henne, som
en älskande moder vårdar sitt enda barn. Hon
nändes inte låta någon aflösa sig, hennes
krafter voro sega och tänjbara intill det
otroliga.
Länge trodde man allt hopp ute, men så
började febern småningom sjunka och
medvetandet återkom. Ännu var Signe dock ytterligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
