Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 5 I
Sådana tankar voro ett brott mot hans
renhjärtade, oskyldiga hustru — en skamfläck på
hans karaktär! — Aldrig hade han trott, att
han kunde bli svartsjuk, som alltid betraktat
svartsjukan, som den lumpnaste af alla lumpna
känslor! — Skulle han verkligen vara ett offer
för den åkomman, som han ansett lika infam
som löjlig, när han sett den hos andra!
Lifligt erinrade han sig nu hur han en half
natt predikat förstånd för en svartsjuk vän och
citerat Erastes ord till »de preciösa damerna»
»Svartsjukan älskar mest, tillit älskar bäst.»
De orden hade gjort ett så djupt intryck på
vännen, att denne sedan påstått sig kurerad
af dem. — Och nu skulle han själf ha gjort
sig skyldig till samma ömklighet! Han skämdes
som en slokörad hund, som en upptäckt tjuf,
en gripen förfalskare.
Nu skyndade han på sina steg. Han ville hem,
innan pastorn gått -— ville riktigt skaka hand
med honom. — Inte ville han känna agg och
hat till någon människa. — Hat det är ju brist
på civilisation, brist på själsutveckling! — Äro
inte prästerna människor de som andra? Och
göra inte de nytta i världen för den stora fåra-
o
hjorden? — Ajo visst. Och den här oskadlige,
linhårige pastorn, hvarför i all världen skulle han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
