Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa arktiska frilufts- och vandringsfolk ha denna utpräglat
nervösa och hysteriska konstitution, som förr bröt ut i nåjdernas extas,
nu i detta samfällda, med tungomålstalande nära besläktade
religiösa rus.»
En svensk biskop, som 1877 företog en visitationsresa till
Finmarken, skildrar sålunda ett väckelsemöte: »Då predikan börjat,
hördes först bland konfirmationsungdomen de sedvanliga ropen:
Hih! Huh! Då de hållit på en stund, bröto de äldre kvinnorna ut i
klagorop, som i hemskhet övergingo räv- och ulvatjut. En kvinna
sträckte fram sin hals och skällde som en hund. Då jag sedan
förebrådde dem, att de höllo sina sammankomster som de onda andarna
i helvetet, sprungo kvinnorna upp med vredesblixtrande ögon och
störtade ut på kyrkogården,- där de upphävde om möjligt ännu
mera hjärtslitande nödrop.»
De »väckta» måste, menar Knud Rasmussen, om de känna en
plötslig sorg över sina synder, nödvändigt ge sina hjärtan luft i
skrik och gråt, under det att de jämrande och skrikande kasta sig
framstupa på golvet.
Hos samefolket är »gränsen mellan det medvetna och det
undermedvetna svag. Därför råka de så lätt i extas. Det, som hos våra
väckta yttrar sig i gråt och knäfall, det överväldigar lapparna, så
att de förlora jämvikten och bli som människor, vilka gå och tala i
sömnen. De styras då icke längre av viljan utan av känslan.» (Jens
Otterbeck).
Den norske skribenten Welle-Strand, som övervar ett av
predikanten Kolehmainens väckelsemöten, skildrar sina intryck på
följande sätt: »En lapp kastar sig ned på golvet och rullar runt i vild
extas. Så blir han stilla igen. Det rycker i kroppen som av kramp,
och fradgan står vit om hans mun. De gula tandstumparna gnissla
mot varandra. Det är som han tuggade sten eller grus mellan dem.
— Den store Jumala har stigit in i mig. Ser ni då inte den store
Jumala? Nej, ni kan inte se honom. Ni tänker inte på annat än på
sött brännvin och sill. Ni går rakt, käpprätt in i den eld, som aldrig
dör.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
