Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Man kan icke undra nog», berättar Jacob Fellman, »då man ser
med huru litet Lappen kan åtnöja sig utan att misströsta eller
klaga. — En enka i Enare hade icke annat än bark i grytan, och
dermed skulle hon för dagen mätta sina 6 barn. Likväl var hon vid
godt mod. — — Tuloma Lappar äro goda och medgörliga grannar,
icke fallna för stöld, slagsmål eller annan olat. Aldrig hörde jag
dem klaga öfver sina medmenniskor eller hysa afund mot dem.
Lättjan, håglösheten och overksamheten äro hos Tuloma Lapparne
än större än hos andra Lappar. — Lika overksamma som karlarna
äro äfven qvinnorna, och lika snuskiga och pjaltiga som dessa
jemväl barnen, hvilka de öfverhölja med smutsiga trasor. — — Men»,
fortsätter Fellman, »ehuru Tuloma Lappen är rå, overksam, usel och
mager, ehuru i hans eländiga bostad grytan är nära nog det enda,
som häntyder på civilisationens inflytande, är han dock hvarken
vild eller fallen för lagstridiga handlingar. Han delar förnöjd sin usla
bostad med ohyran. Med resignation fyller han sin mage med bark.
Han dör utan att hafva känt smärta af sina lidanden, ty hela hans
lif är ett slags dvala, och jag har icke funnit någon af dem, som
skulle användt sin tid till annat än till afhjelpande af de mest
tryckande näringsbehof och till hvila.» — »År 1906, då tusentals renar
dogo av svält, hördes icke många glada ord. Kvinnorna sutto
hemma hos barnen och gräto, renvakterna voro tysta och dystra.
— — De ledo icke blott genom att se sin ekonomiska ställning
hotad, det var nästan värre att se deras stolthet och glädje,
renhjorden pinas så gruvligt» (Demant-Hatt).
År 1920, då spanska sjukan härjade svårt i norra Finland och
även bland lapparna, åtminstone bland de bofasta, blev deras
tålmodighet satt på ett hårt prov. Det fanns gårdar uppe i Enare,
där hela befolkningen dog ut. Synbarligen hade dock de ännu
kvarlevande in i det sista skött sina dagliga sysslor och läst sin bibel.
Ingen klagan kom fram och uttalades knappast heller. Blott en
stilla, undergiven vandring mot slutet.
Icke underligt, menar Helms, om de »i några trakter — särdeles
gäller detta om de finländska fiskarlapparna — ofta lida av svårmod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
