Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
hvarigenom mellan honom och menniskan intet religiöxt
vexelförhållande är länkbart, eller att han är en allt
enskilt utplånande, opersonlig Enhei, hvilken för
men-niskan, såsom enskilt, är absolut oåtkomlig, — eller
en Enhet, om hvilken det väl siiges, att den är
personlig, men som är så främmande för allt ändligt, att
den blott genom en förnuftsvidrig inkonseqvens kan till
menniskan nedlåta sig. G. Testamentet lärer, att Gud
är en Ande, som, ehuru öfver verlden oändligen
upphöjd, till den står i det nära förhållande, att ingen i
densamma förekommande omständighet är för ringa för
hans omsorg, samt att menniskan i förhållande till ho^
nom eger den sjelfständighet, som elt verkligt
religiöst medvetande nödvändigt förutsätter. Och af det
förhållande, hvari Jehova står serskilt till sitt
egendomsfolk, möter oss en upplysande bild i teckningen af hans
personliga umgänge med den Israelitiske Siaren, då det
säges, att "Jehova fattar honom vid handen,
uppenbarar sig i hans öra, renar hans läppar med glödande kol,
lägger sina ord i hans mun och betäcker honom med
sin hands skugga.’1 ’).
Sådan är den allmänna grundvalen till Jobs
gnomiska poesi. Skaparen till denna har besvarat en
fråga som i Vlosaisinens religiösa föreställningssätt låg djupt
grundad, den frågan: hvad är grunden till den
frommes lidanden? Att fromhet måste medföra lycka,
liksom dess motsats måste medföra olycka, var något, som
det förnuftiga inedvetandet fordrade såsom nödvändigt
Då uppstod åter den frågan: skall genna lycka
vederfaras den fromme i lidén eller bortom liden? Att
antaga det sednare hade för Mosaismens bekännare ej
varit omöjligt, emedan de i allmänhet antogo en själens
fortvaro efter döden, Och om också föreställningen om
denna fortvaro var ytterst tom och sväfvande a), så
följ Jmf. Jes. 5: 9; 6: 0; 8: <1; Bl: 16.
2J Jmf. J«. 58: II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
