Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
dess uppnående, om den hemlighetsfulla förmågan, att
rätteligen frukta Gud och hålla hans bud. Och just i
fråga om detta medel uppstår nu, såsom det ifrån början
blef antydt, en tankeförbistring, hvars like Skriften annars
icke har att uppvisa. Den enande princip, man ur detta
tankekaos förmår uppleta, synes verkligen icke vara någon
annan än principlöshetens. Hvad författaren vill framställa,
är en själ, som så drabbats af den i lagen uppenbarade
gudomliga rättfärdigheten, att lian lösryckts från hvarje
på honom sjelf beroende tröstegrund, utan att ännu vara
flyttad in på någon annan. Derföre se vi det här
tecknade subjektet liksom sväfva i rymden och oroligt i alla
riktningar jaga efter en hvilopunkt: än är det njutningen,
än visheten, än åter njutningen, än åter ett glädjelöst
bemödande, att göra hvad man kan, som för ögonblicket
prisas såsom det bästa. Och till slut återstår blott
fruktan för döden och ovisshet om hvad som derefter skall
följa. Då det var det praktiska syftemålet i Jobs bok,
att visa omöjligheten för en menniska, att i sig sjelf kunna
bestå inför Guds dom, så vill predikaren i en utförlig
skildring visa dens själsstämning, som fattat denna
omöjlighet, utan att ännu i någon annan hafva funnit
möjligheten. Predikaren söker just, att öppna en blick ned i
det bottenlösa djupet af menniskonaturen vanmakt. Och
det torde väl kunna sägas, att den förbryllelse, hvari Job,
träffad af den allena heliges tuktan, började försättas, liär
får sin fulländande målning.
Enligt uppgiften skulle författaren varit Salomo. Det
bör dock medgifvas, att det med aramäiska ord uppfylda
språket och det spekulativa skrifsättet närmast erinrar om
Esras och Nehemias tid. Denna var derjemte det
persiska öfverväldets sednare och sämre period, då Judafolket
suckade under satrapernas godtyckliga styrelse,
hvarigenom Judarnas såväl offentliga, som enskilta välbefinnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
