Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mål för samma beundran af folket, som den vackra, kraftiga
tjuguåringen varit.
Och bland stadens invånare inom den bildade
samhällsklassen var han egentligen mest fruktad; det Falkensternska
namnet hade under årens lopp samlat omkring sig en sådan
glans, att det alls icke lönade mödan att spela
själfstän-dig gent emot det och undandraga sig dess inflytande.
Ty det var nu en gång så fastställdt, att den som ej kunde
berömma sig af något slags förbindelse med konsul
Falkenstern — i bästa fall ha på sitt bord ett visitkort med hans
namn eller ett bjudningskort till det gamla palatset vid
Hamngatan, i sämsta fall rättighet till en hälsning på gatan
—- han hade ganska svårt att klättra uppför den trappa,
som ledde till samhällets bildade societet.
Det hade alltid varit rivalskap mellan Falkensternarna
och Henningarna, dessa senare, äfven de, rika och
framstående sågverksägare; men utan någon rubbning i sin
framgång lågo Falkensternarna öfver. De hade hvad människor
pläga kalla tur i allting, och det var som om blott det,
att Henningarna gifvit sig in i strid om herraväldet med
dem, lade på dessa senares öde liksom ett stoft af
misslyckande och otur, som de annars ej skulle ha varit
utsatta för.
Denna lika tysta som sega och häftiga strid hade under
årens lopp antagit mera bestämda yttre former, såsom
rivalskap om förtroendeplatser och dylikt, och slutligen i Bengts
och Åkes personer tillspetsats och fått öfver sig karaktären
af något slags obevekligt öde. Det hjälpte ej att Åke sträckte
på sin lilla parfymerade och vårdade figur, han kom
ändock aldrig högre än till Bengts axel; det hjälpte ej att
han sökte öfverträffa honom i yttre elegans. Bengt fick
ändå alltid öfvertaget. Och denna stämning af misslyckande,
af att ligga under i lifvets kamp, som genom den ständiga
afundsjuka gnidningen mot Falkensternarna småningom
kommit att häfta vid det Henningska namnet, kastade
öfver Åke, den spenslige unge mannen med de tungsinta
ögonen och det litet bittra leendet, en skugga af tragik, som
mer och mer ökades genom växelverkan mellan yttre
motgångar och hans egen inre tvifvelsjuka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
