Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slutligen begaf han sig dock in med långsamma steg
och med den stela hållning, han plägade antaga, då hans
högmodsinstinkter reste sig inom honom likt giftiga gaddar.
»Mycket angenämt att se dig här,» sade han med iskall
förbindlighet, då Åke kom emot honom ur rummets fond,
»tiden är endast något egendomlig — klockan två på natten.
Var emellertid god och sitt ned.»
Han pekade vårdslöst på en fåtölj och kastade sig själf
ned i en af rummets hörnsoffor.
»Tack,» svarade Åke och satte sig, »jag skall ej
uppehålla dig många minuter. Orsaken hvarför jag söker dig
en så här olämplig tid är den, att jag skall resa bort i
morgon bittida. Jag ämnade resa först på torsdagen, men
omständigheter ha gjort, att jag får lof att ge mig af redan
i morgon. Och jag måste innan dess säga dig ett par ord.»
»Resa bort — så-å?» upprepade Bengt, i det han
lutade sig bakåt, lade det ena benat öfver det andra och
fixerade Åke med halfslutna ögon, »det har kommit hastigt
på. Nå, jag gratulerar dig att så där utan vidare kunna
göra dig lös — den lyckan är icke allom gifven!»
Åke kände dubbelstinget i hans ord, men han brydde
sig icke mycket därom. Han smakade i detta ögonblick det
stora lidandets kraft att befria från nålstyngens smärta.
»Ja, jag är lycklig att få komma härifrån,» svarade
han kort, »jag behöfver det både till kropp och själ.
Innan dess har jag emellertid en liten uppgörelse med dig.»
»Så-å? Hvad då? Jag vet icke att vi ha något otaldt
med hvarandra.»
»Nej, men j a g vet det så mycket mera!» utbrast Åke,
och hans bruna svärmiska ögon lyste svarta af sinnesrörelse.
»Kanske är det icke den ena människans fel, ajtt hon blir
till ett olycksöde för den andra, kanske ligger det däri
något af naturlag, som ingen kan rubba... jag vet inte...
Men ett vet jag: under hela mitt lif har du varit som
ett ondt öde för mig. Du kom alltid emellan — hvad jag
gjorde, hvad jag företog mig, föll det alltid från dig öfver
min väg liksom en mörk skugga, som jag inte kunde komma
undan. Du stal ifrån mig den flicka, som var min första
kärlek — nej, säg inte emot, du visste, att jag älskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
