Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanmäktig; han visste hur hänsynslös Bengt var och hvilken
makt han hade öfver kvinnorna — och han visste, att
Ester, den oerfarna, svärmiska flickan, älskade honom.
Allt hvad han kunde göra var att värna hennes heder,
och han trodde sig ha gjort det genom att frammana det
förflutnas hämnande skuggor...
Han kände ett slags smärtsam lycka smeka sitt blödande
hjärta, då han tänkte på skillnaden mellan hans
uppoffrande, hängifna kärlek och Bengts själfviska lidelse. Det
beredde honom en vemodig njutning att tänka på, att han
kunde älska så högt och stort, att han kunde glömma sig
själf ända därhän, att om hon blott blefve lycklig, så
finge hans1 sista hopp om sällhet för alltid försvinna under
de tunga skyar, han så länge sett sväfva öfver sitt lif.
Och medan han gick där i den mörka vinternatten,
och stjärnorna gnistrade genom rymden, och människorna
sofvo i de tysta husen, där endast lidande och synd vakade,
lade sig ett vemodsleende öfver hans drag, och det tycktes
honom att han lyssnade till suset från en underlig fjärran
sång — en sång fylld af lifvets skärande dissonanser och
de stora smärtornas ljufhet...
V.
Ester brukade alltid tänka om sig själf, att hon hade
två hjärtan: ett gladt, muntert klappande flickhjärta, som
gjorde henne afhållen af alla, och med hvilket hon älskade
alla tillbaka, och ett annat hjärta, där det var tyst och
ensamt som på en dunkel skogsstig, där röster hviskade
sakta och drömmande, och dit aldrig någon människa utom
hennes mor fått blicka in. Ty modern, det var den unga
flickans »bästa vän», med hvilken hon delat hvad lifvet
gifvit henne af smärta och glädjie; kärleken dem emellan
hade varit deras glädje och kraft, den hade burit dem öfver
de stora djupen fattigdom och försakelse, som tillvaron så
ofta öppnat för dem.
»Mamma lilla,» sade Ester en afton, då hon satt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
