Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
éj mera återkomma. Hon skulle söka plats vid ett annat
läroverk, hade han hört af rektor Grahns »husa».
Bengt blef vid detta meddelande hvit af vrede ända
ut till läpparna. Han kände det som den grymmaste
förolämpning, att hon på detta sätt rymt utan att säga honom
ett ord till farväl. Hur vågade hon, hur kunde hon så
trotsa honom? Hans första instinkt var att taga den
fotografi, han tiggt sig till och som han alltid bar på sig,
slita den i bitar och trampa ihjäl sin kärlek.
Men hans kärlek var starkare än så» den lät icke trampa
på sig, den reste sig stor och mäktig och knfvade hans
löjliga vrede. Efter några ögonblick hade han hunnit lugna
sig och erinra sig, att Ester verkligen häntydt på, att hon
ämnade lämna staden och att hon naturligtvis gjorde detta
för’att rädda sig i en strid, som blifvit henne öf ver mäktig.
Efter ännu några ögonblick hade han fattat sitt beslut:
att gå och söka Esters mor och af henne få veta hvart den
unga flickan rest.
Det Var ett af de anspråkslösaste husen i staden, Ester
och hennes mor bebodde» ett gulmåladt envånings trähus
med fyrkantiga, låga fönster. Men hyran var billig där, och
de hade ej mycket att lefva af; både Esters lön och moderns
arbetsförtjänst voro obetydliga.
Bengts hela sinne var för tillfället ända till brädden
fylldt af tanken på Ester; detta hindrade dock ej att, då han
stod utanför den låga dörren, där hans högresta gestalt
måste böja sig för att komma in, en plötslig känsla af
obehag flög igenom.hans själ vid åsynen af denna fattigdom,
och att Esters anspråkslösa samhälsställning hann att reta
och upphetsa honom.
Då han kom in till fru Hermanson, var han
emellertid den stela, högtidliga artigheten personifierad. Ett kallt
leende hvilade på hans läppar,, och han bugade sig för
den skyggt hälsande kvinnan lika djupt, som om hon varit
en af hans förnäma släktingar. Det såg ut som om han
funnit ett slags välbehag i att med sin artighet förinta den
stackars obetydliga modisten.
»Jag ber tusen gånger om förlåtelse,» sade han med
tillgjordt förbindlig stämma, »att jag så här tränger mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
