Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och frågade, ifall han visste om konsuln ej skulle komma hem
till supén. Betjänten svarade högtidligt och likgiltigt, att
konsuln gått bort strax efter klockan nio, men ingenting sagt.
Hon blygdes för tjänarna, hon visste ej om hon skulle
vänta eller icke vänta på Bengt — slutligen tog hon mod till
sig, gick ut i salen och ringde på sitt te. Så fort hon
kunde, drack hon några klunkar och åt en smörgås, men
alltsammans höll på att fastna henne i halsen, så plågad
var hon af betjänten, som bevakade alla hennes rörelser och
flyttade stolen åt henne, både då hon satte sig och då hon
reste sig upp. Å, hvilket förfärande tvång, hvilka olidliga,
löjliga fjättrar — skulle hon hädanefter alltid bära dem?
Hvarför hade hon icke märkt allt detta, då hon ett par
gånger under den korta förlofningstiden varit på middag
hos Bengt? Ack, sådant ser man ej, då man lefver i
hoppets och kärlekens drömluft...
Utpinad till både kropp och själ gick hon in i
sängkammaren, klädde hastigt af sig och somnade genast hon
lagt sig. Icke förrän morgonsolen lyste in mellan
gardinspringorna vaknade hon, satte sig hastigt upp i bädden och
såg sig förvirrad omkring. Hon såg på klockan — nära nio,
frukosttimmen; förskräckt rusade hon upp och klädde sig
hastigt, hon ville ej gärna ha gårdagens händelse upprepad.
Då hon mötte Bengt vid frukostbordet, slog hennes hjärta
af oro, en sådan skräck hade de sista dagarnas erfarenhet
redan drifvit in i hennes fantasi. Men denna fruktan var
alldeles onödig; Bengt tycktes icke det minsta missnöjd,
han hälsade ömt och ridderligt, kysste hennes hand och
undrade om hon sofvit godt.
»Min lilla jEster,» sade han efter en stund och höjde
fingret mot henne med ett skälmaktigt leende, mot hvilket
dock mörkret i hans ögon bröt sig som en dissonans, »det
passar sig inte för en ung, nygift fru att så där försvinna,
som du gjorde i går, utan att säga hvart man tar vägen...»
Ester rodnade lifligt.
»Ack, förlåt mig, Bengt, jag gick bara ned till mamma .,.»
Bengt afbröt henne med en förnäm handrörelse.
»Det vet jag väl att min fru icke går annat än dit
hon har rätt att gå. Jag tog också saken mycket lugnt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
