Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gick min väg, jag också. Men det hör till goda tonen, att
en ung, nygift fru icke går ensam ute om kvällarna, och
det hör till den husliga lyckan, att man iakttager
måltidstimmen. Kom ihåg det till en annan gång, min lilla nåd!»
Det fanns ingen vrede eller ovilja i hans ord, som
uttalades med en till hälften försmädlig, till hälften skämtande
ton, men Ester kände järnhandens grepp om hennes veka,
skälfvande handled. Hon försökte emellertid att taga det
hela skämtsamt och att skratta, äfven hon, för att dölja det
obehag hon kände öfver detta samtal i betjäntens närvaro.
Det föreföll emellertid som om Bengt icke såge annat
än luft, där betjänten stod, ty han fortfor under hela frukosten
att obesväradt prata om de mest intima förhållanden i stadens
familjer. Ester försökte ett par gånger att varna honom
genom hostningar och blinkningar, men utan framgång.
Slutligen började hon nästan tro, att betjänter voro ett
sär-skildt släkte, som hvarken hörde eller såg, och att ett riktigt
fint exemplar däraf måste underkasta sig något slags
operation i öronen, liksom hundar och rashästar få svansen
af-huggen...
»Jag förmodar att Erikson är döf eller mindre vetande,»
sade hon slutligen, då de ett ögonblick voro ensamma.
»Hvarför det?»
»Å, du talar ju i hans närvaro om saker, som man
väl aldrig borde nämna annat än i förtroende.»
»Ah, bah!» utbrast Bengt med ett föraktfullt skratt.
»Erikson är en möbel, ingenting annat... I tio år har
han nu flyttat mina tallrikar och koppar och fat alldeles
med samma rörelser och på samma sätt, men hvad han
hör, det går in genom det ena örat och ut genom det andra.
För hans skull behöfver du inte lägga det minsta band på
dig. Låtsa som om han inte funnes, eller som sagdt, att
han är en möbej, en automat.»
Ester svarade ej. Det var i Bengts ord någonting,
som pinsamt berörde henne. Hon mindes ett samtal de
en gång haft om arbetarbefolkningen och dess upplysning
och större frihet och den svärmiska entusiasm, han då
väckt hos henne genom sina storslagna, frisinnade idéer.
Var det verkligen samme man, som nu satt framför henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
