Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och du kan vara säker på att hon aldrig skall besvära
oss...»
Bengts ansikte blef mörkt som en åskhimmel.
»Här är icke alls fråga om att ’nännas’ eller ’besvära’,
orden äro minst sagdt olämpliga; vore jag lätt sårad, skulle
jag kunna säga att de vore elaka. Hvad som erbjudits
i välmening borde också tagas väl upp. Emellertid lofvar
jag dig att aldrig mera tala om denna sak hvarken med
dig eller din mor. Gif henne och din moster hvad de
behöfva för att ej ha några bekymmer, och låt sedan hela
affären vara död och begrafven med allt annat i lifvet,
som man får jorda...»
Ester trodde att hon skulle kväfvas af ångest och
sinnesrörelse. Först och främst hade hon ljugit — därtill
hade Bengt förstått att manövrera deras sammandrabbning
så skickligt, att han tvingat henne att framstå nästan som
ett vidunder af otacksamhet och ogrannlagenhet både
inför honom och inför sig själf. Aldrig förr hade något sådant
händt henne, aldrig hade hon känt en sådan förvirrande
känsla af blygsel och ovisshet, af att ha liksom tappat bort
sitt eget jag. Hvad skulle hon göra, hvad skulle hon säga!
Ett var visst: hon hade spelat en ömklig roll, och han hade
lyckats vrida alla vapen ur hennes händer.
Hon satt en lång stund orörlig, liksom stelnad; Bengt
återtog sin läsning, och småningom fingo hans drag: det
lugna, högdragna uttryck, som vanligen låg öfver dem.
Slutligen, då klockan slog tio, spratt Ester upp ur den
dom-ning som gripit henne, strök ett par gånger handen
öfver pannan, gick fram till Bengt och sade med låg röst:
»Förlåt mig, Bengt, om jag vändt till ondo hvad du
kanske menade till godo. Gud skall veta att så var ej min
afsikt...»
Bengt såg upp och smålog, litet kallt, men ej ovänligt.
»Vi skulle ju inte tala mera om saken. Du ochi din
mor ha fått edra önskningar uppfyllda — ni får också
draga följderna, och jag tvår mina händer. På så sätt
ha ju alla parterna skäl att vara belåtna.»
»Är du icke ond på mig?» hviskade Ester, >»icke
ledsen ?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
