Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jublande lycka, som fyllde hennes bröst, drogs hon ånyo till
Bengt med den rikes slösande begär att dela med sig af sina
håfvor...
Men hennes dröm fick icke länge vara; smygande och
förrädiskt kom en feber och kastade henne ned på sjukbädden.
Hon fördes ända ut till grafvens rand, och endast genom
en svår och farlig operation räddades hon åt lifvet.
Då hon efter flera månaders lidande steg upp ifrån den
sjukbädd, som hon trodde och äfven hoppades skola bli
hennes sista, var hon till ’kroppen en hamn och till själen
nedsjunken i ett dystert grubbel. Det var henne förhatligt att
återvända till lifvet, icke blott därför att hennes vackra
vårdröm var slut, men därför att hon anade, fast hon ej vågade
fråga läkarna därom, att denna grymma sjukdom för alltid
krossat hennes förhoppningar att bli mor. Hon visade icke
mycket hvad hon kände, hon talade aldrig därom, men
hennes inre sjöd af smärta och förbittring. Hon kunde
icke böja sig; icke ens skymtvis såg hon Guds hand i hvad
som händt, utan blott ett hårdt, oblidkeligt öde, som gång
på gång med sina obarmhärtiga slag drabbad® henne. Endast
ibland, då hon satt hos modren och grät vid hennes bröst,
kunde bitterheten smälta. Det kom då något ljuft i sorgen,
och som en aning gled genom hennes själ den tanken, att
bakom allt detta förfärliga m å s t« finnas något annat,
något af den kärlek, som modern så ofta talade om...
Mellan Bengt och henne blef hvad som händt nästan ett
förbjudet ämne; den lilla varelse, som dött, innan ännu lifvet
fått spela i dess lemmar, sörjdes kanske lika djupt af dem
bägge, men inbundna och slutna som de båda voro, talade de
aldrig med hvarandra om sina känslor. I början var Bengt
tyst och nedstämd, men småningom ’blef han sig lik igen,
föll in i sin gamla ton och sina vanliga uttryckssätt. Under
Esters långa sjukdom var han mycket öm emot henne,
men hennes fullkomliga viljelöshet, som alstrades af sorgen
och likgiltigheten för lifvet, gjorde, att hans grepp öfver
henne blef ännu starkare än förr. Det var blott ett, som
numera var själfständigt hos henne, och det var sorgen;
den var hennes, den gömde hon svartsjukt för hans blickar,
på den skulle han aldrig rå; annars fick han säga livad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
