Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om alla hadø idina åsikter, skulle ju ingen heller kunna älska
dig!»
Ester satt ett ögonblick tyst och stirrade framför sig.
»Jag begär inte att någon skall vara felfri, det var
orätt sagdt af dig, mamma,» sade hon slutligen, »men jag
skall säga dig, hvad jag begär: att d-e^n, jag älskar, skall
ha sin själ strängad på samma sätt som jag, så att den ton,
den grundton, som ljuder ur vårt väsens innersta, skall
klinga i harmoni — sen kan det på ytan finnas små
missljud, de upplösa sig nog, bara grundtonen inte låter falsk.
Men det gör Bengts, när den kommer ihop med min ■—
det är därför att jag upptäckt det, som jag icke mera kan
älska honom.»
»Du är icke kärleksfull, Ester, det har du rätt i.
Annars skulle du älska- och bedja fram det goda hos din
man.»
Ester skakade på hufvudet.
»För det första duger jag inte att ’älska’ och ’bedja fram’
det goda hos männen, därtill har jag inte alls nog af ’das
ewig weibliche’. Jag kan älska — älska gränslöst — men
inte ’upprätta’, som en del kvinnor så gärna göra. Så,»
hon sänkte sin röst och vände sig till hälften bort, »är jag
inte alldeles säker på att det verkligen finns något godt
hos honom...»
»Ester, Ester! hur kan du tala så, jag känner inte
mera igen mitt barn! Tror du det finns en människa, som
inte har något godt? Och hur tror du det skulle gå, om alla
vore så hårda som du?»
Ester satt en stund tyst med nedslagna ögon.
»Må Gud förlåta honom, jag kan det ännu inte,»
hvis-kade hon, »han har gjort mig till en annan än jag förr var
— han har grumlat min en gång så ljusa, fasta tro på
lifvet...»
»Bed då Gud, min stackars lilla Ester, att Han ger
dig ett förlåtande sinne, bed därom så visst som du en gång
själf skall behöfva förlåtelse...»
Ester svarade ej; hon lurade blott sitt hufvud mot
moderns bröst och grät tyst och länge...
En förmiddag, då Ester kom till modern, fann hon dienna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
