- Project Runeberg -  De osynliga vägarna. En dikt ur lifvet /
78

(1908) [MARC] Author: Mathilda Roos
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jordiska förhållandena och redan lyssnade efter ljudet af steg,
som nalkades...

Det blef ingen lång väntan på döden; allt gick så
fort och stilla utan motstånd och utan plågor. Liksom
af en, som länge väntat på ett bud och genast är beredd
att stå upp och följa, så mottogs döden af den genom
lifvets kamp uttröttade. Tidigt en morgonstund, medan
ännu nattens skymning hvilade öfver föremålen i rummet,
trädde döden dit in, och då han förrättat sitt ärende,
låg där på bädden ett blekt, vissnadt, slumrande ansikte
med grafvens frid och det eviga lifvets glädje öfver sina
drag... Och vid hufvudgärden satt en ensam böjd gestalt,
som ej vågade störa dödens lugn med de vilda klagoskrin,
som ville uppstiga ur hennes hjärta...

Underligt stilla och kall föreföll Ester den första tiden
efter moderns död. Icke ens på begrafningen visade hon
någon rörelse; hennes stora ögon sågo febertorra och glänsande
ut, och de smala läpparna voro hårdt tillslutna. Hela hennes
inre var i uppror, därför hade hon inga tårar, endast trotsig
klagan, den hon måste nedtysta. Den förfärande ödsligheten
i att dagligt lefva tillsammans med en människa och på
samma gång oupphörligt liksom aflägsnas från denna, grep
henne efter moderns död med hela sin styrka. Hon kände
sig ensam som i en öken, hon kände sig liksom borttappad
i ett yriande folkvimmel. Natt efter natt uppstego i hennes
drömmar sorgens och ensamhetens fasor, hemlighetsfulla,
okända ställen, där hon fridlös irrade omkring — slingrande
gator, på hvilka hon skyndade framåt och letade någon, som
hon aldrig fann. »Det finnes intet förbarmande, ingen
skonsamhet i lifvet,» var den dystra refräng, som ständigt ljöd
i hennes inre, »endast .döden ger tröst och hugsvalelse.»

Så gick hon tyst och slö och blef till sist så främmande
för Bengt, att hon nästan började darra, om han oväntadt
kom ’in i rummet. Han å sin sida kände sig sårad och
drog sig mer och mer ifrån henne; då hennes stela,
kalla hand hvilade i hans och hennes kringirrande ögon
skyggt undveko hans blick, greps han af ett slags äckel
mot henne, och i stället för att säga ett ord af sympati
eller tröst lät han en mulen tystnad uppstiga mellan dem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:23:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rmosynliga/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free