Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så?» utbrast Ester, »mamma, som du så ringaktade!»
—-»Ack,» svarade Bengt ock såg på henne med ett vemodigt
leende, »då förstod jag så litet, jag förstod ej den
himmelska högheten...» Utom sig af sinnesrörelse kastade Ester
sig ned för moderns fötter och gömde sitt ansikte i hennes
knä, Vid denna rörelse vaknade hon, tårarna strömmade
utför hennes kinder, och bröstet gick i häftiga vågor, liksom
hade hennes själs djupaste djup blifvit upprörda.
Stämningen från denna dröm följde henne länge efter
uppvaknandet och bortjagade dödstankarna. De högtidliga
orden: »den himmelska högheten» ljödo i hennes inbillning
med en manande klang af kyrkklockor, och hon grubblade
länge öfver det underliga i att just Bengt var den som
uttalat dem.
Men allt som dagen framskred, gled drömmens stämning
bort, och hon greps ånyo af den själfmordets ande, som likt
en svindel ur djupet drog och lockade henne.
På eftermiddagen reste Bengt ut till Vånge för att ej
återkomma förrän följande dag, och sedan Ester ordnat
litet i sitt rum och mörkret fallit på, lämnade hon det hem,
dit hon inträdt med så sköna drömmar om lifvet, och där hon
sett alla dessa drömmar upplösas och försvinna, och skyndade
med snabba steg ut ur staden. Den väg hon gick förde henne
till en gammal ångbåtsbrygga, där hon visste, att vattnet var
djupt, och där ingen skulle se henne.
Det var en lugn afton, icke ett löf rörde sig i de
höst-glesa trädens kronor, men ute på fjärden gingo dyningar af
föregående stormar, som kommo den blanka ytan att häfva
sig i långa vågor och framlockade ett underligt suckande
ljud ur hafvets famn. Genom aftonens tystnad hördes dånet
från bränningarna likt en aldrig stillad kvidan från ett plågadt
bröst; längst ute vid synranden, där fjärden öppnade sig
mot hafvet, blänkte fyrens sken, och stjärnorna tindrade så
skarpt, som de göra endast i klara höstnätter.
Naturens högtidliga stillhet, hafvets vemodsfulla
klagande suckar, den djupa ensamheten, allt sammansmälte
med den dödslängtan, som fyllde Esters själ, och kom tankarna
att liksom sakta glida in i en försmak af den eviga hvila,
som snart skulle sänka sig öfver henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
