Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mos för en hvass solstråle. Men det förtviflade i Esters
lage blef henne en hjälp, hon hade så drifvit saken till sin
spets, att hon ej mera kunde komma undan, hur gärna hon
än skulle ha velat springa sin väg.
»Jag vill säga Charlotte,» började hon med lugn, nästan
kärf ton, »att jag tror det är bäst vi skiljas åt. Charlotte
behöfver hvila efter sin långa, ansträngande tjänst, och
jag är för ung att ha en så gammal tjänarinna. Vi passar
inte för hvarandra.»
Det blef en djup, dyster tystnad efter dessa
fruktansvärda ord, som trots det lugn Ester visade nästan kommo
henne att storkna. Hvad mamsell Charlotte innerst kände
och tänkte, fick Ester vara i okunnighet om, ty hon satt
där som en egyptisk sfinx med sammanpressade läppar och
halfslutna ögon. Slutligen sade hon kort: »Ja, det är nog
bäst det, för det kan ingen människa tjäna under en så
elak, trätlysten människa som hennes nåd.»
Men med dessa ord bröts spetsen af Esters rädsla.
Den humoristiska punkten i hennes lynne träffades på ett
oemotståndligt sätt af tanken, att den stora, morska mamsell
Charlotte med sin örnnäsa ej skulle kunna reda sig med sin
späda, veka matmoder; alltsammans slog öfver i löje, och
hon brast ut i skratt. Men det skulle Ester ej ha gjort,
ty därmed löste hon vredens andar inom mamsell Charlotte,
och de voro ej få, ej heller små, utan väldiga makter, som
på ett ögonblick läto en hel skur af ursinniga ord strömma
från hennes läppar. Ester gjorde inga försök att försvara
sig; sedan hon ett par gånger fåfängt ropat ett: »tyst, tyst,
för all del tyst»... vände hon mamsell Charlotte ryggen och
skyndade ut ur kammaren. Men mamsell Charlotte
be-gaf sig ut i köket, gaf den förbluffade köksan en knuff,
så att denna tumlade långt ifrån spiseln, slängde utan den
minsta anledning spisringarna rundt och fortfor att ropa
åt sina grytor och pannor, både åt dem som hade öron och
åt dem gom icke hade det, att hon af hjärtat beklagade
sin goda, fromsinta husbonde, som fått en sådan
härsklysten och argsint kvinna till hustru, och tillade allt emellanåt
en hemsk hotelse: »Det här ska hon få ångra hela sitt
återstående lif.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
