Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föremål, flöto omkring i orediga stämningar, gledo urdan
henne och upplöstes i ett slags halfvaken slummer.
Medan hon låg där, kom det till henne en dröm eller
en syn, som räckte alldeles lika länge, som slummern varade.
Hon tyckte att ett helt haf af sol strömmade in i det
dunkla rummet, vårblomsterdoft svepte sig omkring henne,
och fågelsången utanför hennes fönster blandade sina låga
melodiska toner med trädens sus. En känsla af outsäglig
glädje, af kraft och lifslust genomströmmade henne så
mäktigt, att då hon spratt upp ur slummern, var det som
om vårens ljus och ljud ännu böljade omkring henne och
långsamt gledo undan och upplöste sig i die mörka vrårna
af rummet. Hon slöt ånyo sina ögon, hon ville tillbaka
till drömlandet — och åter kom den sällsamma visionen
och smekte hennes sinnen. Då hon vaknade, logo hennes
läppar, och ögonen strålade med samma barnsligt ljufva
glans, som de haft under hennes kärleks första, svärmande
dagar. »Hvad är det?» ’hviskade hon, »det är som om något
stort, outsägligt närmade sig... jag känner mig så
lycklig... allt som är dödt tyckes mig vakna upp igen... jag
tycker att jag åter är ung... och full af hopp och glädje...»
Hon reste sig upp, stod några ögonblick orörlig och
s äg framför si,g med en lång, drömmande blick...
Plötsligen flög en djup rodnad öfver hennes ansikte,
och strax därpå blef hon alldeles blek, men ej som man
blir det af förskräckelse eller sorg, utan som då färgen
flyr från kinden i stunder af lifvets djupaste, heligaste
allvar. Hon sjönk ned på soffan, dolde ansiktet i händerna
och satt länge så orörlig. »Är det möjligt, kan det vara
så?» hviskade hon, »nej, nej... jo, ack jo... för
längesedan borde jag ha förstått det, om inte mina tankar varit
så fjärran därifrån... om jag inte för längesedan gifvit
upp allt hopp... Och så har jag inom mig denna
underbara ljufva vårdröm, som måste berätta mig sin egen saga,
för att jag skulle förstå den...»
Under flera dagar var Ester ovanligt tyst och allvarlig,
men det var ett allvar, på hvilket glädjeskimret dallrade
liksom solljus öfver en mörk bergssjö. Hennes blick hade
fått ett frånvarande, inåtvändt uttryck. Ibland var hon så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
