Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tankspridd, att Bengt ett par gånger måste upprepa sin
fråga, då hon förskräckt for upp och såg sig omkring, som
hade hon vaknat ur en dröm. Ibland kunde hon sitta och
se på Bengt med ett hemlighetsfullt leende, som dock genast
slocknade, så snart hans blick undrande mötte hennes.
»Hvad går åt henne?» tänkte Bengt, »hvad är det för
nya öfverraskningar hon nu bereder mig?»
Men sent en afton, då Bengt ännu satt uppe i sitt
rum och skref, kom Ester, som han trodde redan lagt sig,
åter insmygande, tog pennan ifrån honom, grep hans hand
mellan bägge sina och hviskade med underligt upprörd röst:
»Bengt, det är något jag ville säga dig... eller
snarare berätta... jag tänkte inte göra det i kväll, men jag
tycker inte jag har rätt att längre tiga... kom och sätt
dig hos mig ett ögonblick.»
Bengt såg förvånad på henne. Han tyckte icke om
att bli störd, och ’han fann det olämpligt, att Ester som
nyss varit sjuk, anordnade förtroendeiscener vid midnatt
i stället för att ligga och sofva. »Kvinnor äro kvinnor,»
tänkte han, under det han långsamt reste sig upp, »de
skola nödvändigt göra saker så långa och invecklade som
möjligt. Kunde hon inte ha talat med mig nyss, om det
var så angeläget?»
Ester drog Bengt ned i soffan, smög sig intill honom
och sade, under det att hennes hjärta bultade, så att hon
tyckte att Bengt skulle höra dess slag:
»Bengt... det är något... ja... Bengt... har du
ingenting anat?»
Bengt såg ännu mera förbluffad ut.
»Nej,» sade han, »jag brukar aldrig ’ana\»
Då lade Ester sina armar kring hans hals, smög sig:
in i hans famn och hviskade några ord med låg,
darrande röst.
Bengt ryckte till, han blef alldeles blek, tårar stego
upp i hans ögon, och i det han lidelsefullt tryckte Ester
intill sig, svarade han:
»Nu har du beredt mig den största lycka, en människa
kan göra en annan, Ester...»
»Det är ej jag, Bengt, det är Gud...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
