Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stiftade närmare bekantskap. Men han omfattade dem med
mycket skilda och starkt framträdande känslor; de gamla
gubbarna i uniform tyckte han om, åt dem nickade han
beskyddande., och Bengt måste lyfta upp honom, så att han
fick klappa och smeka dem. Men så var det en fru med
mörka, skarpa ögon och utstående underläpp, och med henne
ville lille Sven ’inte bli god vän. Han kallade henne
»mull-riga frun», hotade henne med fingret och ropade: »Fy dig,
mullriga fru, fy, fy!»
»Hvad menar du med ’mullrig’, lille pys?» frågade Bengt
skrattande.
Men härom lämnade Sven intet besked, det var ett af
de många ord, med hvilka han under sin barndom riktade
det svenska språket och som hans föräldrar fingo tyda, så
godt de kunde. Det stackars porträttet fick emellertid
alltsedan dess bära namnet »mullriga frun».
Köket var den sista afdelningen af alla sina områden
Sven tog i besittning. Då han var litet äldre och började
kunna skilja mellan godt och ondt, passade han alltid på
att smyga sig dit ut, när »Gucka», hans sköterska, ej hade sina
bevakande ögon öppna. Som en liten söti, snål hundvalp
kom han då och viftade framför Lina och de stora
burkarna med sylt och godsaker i skafferiet. Och Lina
strålade af förtjusning och föll så djupt, som man kan falla,
i synden att ge små barn hvad som icke är nyttigt för
dem, för att sedan bittert ångra sig och hålla små föredrag
om återhållsamhet«, som Sven inte alls lade märke till.
Och hvarest han kom;, förde han med sig sitt solskenslynne,
och skratta åt honom och höra på honom och rätta sig
efter hans önskningar, det måste alla i huset, hur brådt
de än hade. Till och med Erikson, hvars ansikte sällan
ändrade de en gång där lagda veckeni, fick ett nästan
för-klaradt uttryck, då Sven kom och stack sin lilla hand i hans
och sade: »Snälla Erikson, kom och lek häst me’ Sven!»
För öfrigt var Sven det mildaste och fogligaste barn
man kunde tänka sig, som egentligen tycktes ha blott en
åstundan: att alltid få vara glad och sorgfri och aldrig
se någon ’människa missnöjd eller ledsen. Riktigt lydig
var han kanske icke alltid; han hade mycken lätthet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
