Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»glömma» hvad mamma sagt och stor förmåga att slingra
sig andan med ett mildt och förvånad t: »Det kom Sven inte
ihåg.» Men Ester gaf honom slutligen bot för dessa
slingringar. I salongen fanns en hylla med fint skurna
elfenbensfigurer, som Sven var förbjuden att röra. Detta
förbud kom han emellertid aldrig ihåg; så snart något tillfälle
yppade sig, tultade han dit, satte sig framför hyllan och
började med hela ansiktet strålande af belåtenhet att
betrakta de lockande föremålen, så att peta på dem med det
yttersta af fingrarna, så allt djärfvare och slutligen, om
tillfället medgaf det, att plocka ned dem från hyllan. Och
när sedan Ester förebrådde honom hans olydnad, svarade
han blott med den oskyldigaste min i världen: »Sven kan
inte komma ihåg, att Sven inte får röra dom, för dom ä’
så vackra!»
Så hände det en morgon, att Sven kom att tillbringa
några ögonblick ensam i salongen. Genast drogos hans ögon
till de små frestarna på ateniennen; han släppte hvad han
hade för händer, sprang dit bort och började sin vanliga
inledning att försiktigt peta på det glatta, hvita benet.
Men det dröjde ej länge, förrän frestelsen fick makt med
honom, ögonen tindrade af begärelse, hans små feta händer
slöto sig girigt omkring bilderna, och inom ett par sekunder
hade dessa allesamman fått vandra ner på golfvet, där lille
Sven satte sig och, glömsk af alla förbud, öfverlämnade sig
åt stundens njutning.
Emellertid fick Sven om en liten stund se sin mamma
stå på tröskeln och betrakta honom, under tyst ogillande.
Sven lät dock icke störa sig; han tyckte mycket om alt
skjuta upp obehagliga scener så länge som möjligt — en vana,
som han bibehöll hela lifvet — och eftersom hans mamma
ingenting sade, ansåg han sig gärna kunna fortsätta att
leka och ha roligt. Icke förrän han hörde Esters
allvarliga fråga: »Hvad gör Sven?» såg han upp från sin lek och
släppte de små figurerna. Men han förnekade icke heller
nu sin förmåga att reda sig ur kinkiga förhållanden, ty
han svarade med en obeskrifligt trygg och belåten min:
»Sven städar, som Mari gör på morgonen.»
Ester vände sig bort för att dölja sitt leende. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
