Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då tog Ester honom upp tf sitt knä, tryckte honom
intill sig och hviskade, under det att hon öfverhöljde honom
med kyssar: »Du lilla solstråle, du lilla lyckobringare, du
lilla älskade Guds gåfva!»
»Hvad är Guds gåfva för nå’nti’ng, mamma?» sporde
Sven undrande; han hade flera gånger hört sin mamma
använda detta< smeknamn, och nu tyckte han att det kunde
vara på tid att få veta dess betydelse.
Ester satt en stund med sitt ansikte gömdt i Svens
lockar och tänkte, så blickade hon upp, satte honom till
rätta i sitt knä och sade:
»Det var en gång i lifvet, lille Sven, som mamma var
mycket sorgsen. Någon hade gjort mig ledsen, och jag
sörjde däröfver och tänkte, att jag aldrig mera skulle kunna
bli riktigt glad. Då fick jag en dag höra, hur det kvittrade
till i mitt hjärta, alldeles så där som när man ute i skogen
får höra hur en liten fågel kvittrar till en mulen
novemberdag bland snö och is. Och jag blef så glad och häpen och
lyssnade ifrigt... Och kvittret blef allt högre dag för dag,
och slutligen hörjade den lilla fågeln inom mig att sjunga
... Och du kan inte tro så vackert han sjöng... den ena
visan efter den andra... han sjöng om sol och vår och
glädje och kärlek, om allt som är ljust och godt och skönt
i lifvet... Men mest af allt sjö,ng han om Gud, och hur
Han älskar oss alla likt e,n fader...»
Lille Sven satt och lyssnade med ögonen uppspärrade
och den lilla munnen halföppen och i en sakta rörelse,
liksom försökte han omedvetet att följa med moderna
berättelse. Då Ester ett ögonblick tystnade, hviskade han blygt
och förtjust:
»Var det jag, den där lilla fågeln, mamma?»
»Vänta, ska du få höra. Du kan tro att jag blef glad
och lycklig, när jag fick höra hur fågeln sjöng i mitt
hjärta. Allt mitt missmod försvann, jag kunde aldrig mera
vara ledsen, jag kunde bara tacka och lofva Gud... ja,
jag började sjunga, jag också, så att vi sjöngo tillsammans,
den lilla fågeln och jag... Men så blef han en dag
alldeles tyst, men det var inte därför att han var död, nej
tvärtom, nu skulle han sjunga och drilla mera än någonsin,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
