Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sätta ihop små sånger och visor. En gång, då Ester kom
in i barnkammaren, fick hon höra honom sjunga, under det
han som vanligt satt midt på go’lfvet i den breda solstrimman:
»Alla solens strålar
falla in uti rummet,
och lille gossen sitter
midt i den stora solen.»
Ester skref upp den lilla sången och gömde den; hon
tyckte att det var så betecknande för Sven, söndagsbarnet,
lyckoprinsen, att solen skulle vara det första han
diktade om.
Men då lille Sven var ute i naturen, i skogen, då satte
han ihop sina allra vackraste dikter. Då var han vanligen
alldeles tyst, tankarna rörde sig i hans hjärna som
underbara, mäktiga stämningar, som aldrig fingo ord, men som
lefde sig in i hans själs nedersta djup och för alltid
kvar-stannade där likt suset af en ljuf, hemlighetsfull melodi.
Då han blef så stor, att han kunde gå ut med sin mamma,
brukade han och Ester under de vackra vårdagarna göra
långa vandringar i skogen, som låg söder om staden. Det
var en djup furuskog, och träden stodo så tätt, att luften
var dunkel af deras grönska, hela marken var öfversållad
af mossa och linneor, och de raka, höga trädstammarna
sträckte sig som pelarrader uppåt mot det skumma
hvalf-vet. Endast här och där trängde solstrålarna in som bjärta
streck och fläckar af guld mot den djupa grönskan. Då
Sven första gången kom in i denna skog, var han icke
mer än fyra år, men skogens skönhet grep den lille gossen
på ett öfverväldigande sätt. Han blef tyst och blek, medan
han tultade vid sin moders sida. Plötsligt stannade han,
såg sig omkring med stora, undrande ögon och hviskade:
»Så vackert.» Så knäppte han ihop sina händer, såg
liksom vädjande upp till modern och sade: »Här bor Gud,
mamma!...»
Lille Sven tyckte aldrig om att slåss; vilda, pojkaktiga
lekar behagade honom ,ej; hans närmaste vänner voro också
alltid flickor’, och om han någon gång med sin mamma kom
8. — I)e osynliga vägarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
