Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla frågor. Mten plötsligen märkte Ester hur han bhknada,
hon sprang fram, föregaf att Sven blifvit illamåerde och
förd» honom in i barnkammaren. Emellertid hann hoi
knappast dit in, förrän den stackars lille gossen konn i häftiga
kräkningar. Sedan dess försökte Ester ej mera knyti något
vänskapsband mellan farbror Prytz och Sven.
I allmänhet undvek hon efter denna händelse att, då
Sven slöt sig för henne, på något sätt tränga in i hans
fina och ömtåliga känslolif. Hon märkte attf då let var
någonting han ogillade eller någonting han fann iult och
obehagligt, ville han helst ej tala därom. Han väade sig
bort därifrån, och liksom blomman efter solen, sträckte
han sig mot allt som var ljust och godt och vackert i lifvet.
Det fanns bara en ful sak eller rättare person,, som
fann nåd för lille Svens ögon: hans sköterska» »ducka».
Hon var det minst vackra man kunde se, liten ocr tjock,
med grårödt hår och klumpiga dragb och då Svei första
gången fick se hennet gömde han hufvudet vid Esters
bröst och hviskade förskräckt: »så ful». Men sedai blefvo
Gucka och han de bästa vänner» ty Gucka hade en
outtömlig fantasi, hon berättade sagor och historier just sådana,
som lille Sven älskade att frossa på. Hennes klumpiga
kropp var som en puppa, ur hvilken diktens guldglänsande
fjärilar flögo upp, och Sven såg inte puppan för de vackra
fjärilarnas skull. Kring Guckas otympliga person väfde
sagan sin blåa trolluft, och barndomspoesien spann sina
skimrande trådar. Sven kunde aldrig, inte ens då han blef
stor och gammal och en lärd man, se att Gucka var ful
och otymplig.
Då Sven kom ur de första barnaåren, började hos honom
framskymta en egendomlig motsättning i karaktären: en
kvinnligt ljuf vekhet och mottaglighet för intryck och på samma
gång en seg, orubblig fasthet Denna fasthet framträdde
aldrig häftig eller påstående^ den hade ett nästan
förlamande lugn, som kunde verka i hög grad retsamt på
motståndaren. Hans natur var så ytterligt fint kännande, så
öppen för intryck, att allting liksom stormade in på honom
och blixtsnabbt uppfattades och omsattes i hans inre;
därför var han så foglig, så snabb att ge efter, att erkänna sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
