Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ropade ut hans synd öfver staden. Och under denna
föreställning tyckte han sig höra liksiom bruset af någonting
ändå mäktigare och förfärligare: Guds dom som kommit öfver
honom...
Bengts ställning kunde ej rädda honom; ingen sade något,
ingen gjorde någon brytning, men han kände allas afsky
som en kväfvande luft omkring sig. Han kände, att om man
än fortfarande böjde sig för hans namn och rikedom, var
han dock som människa föraktad. Han kände det, då han
kom ut till Vånge, det hade kommit något främmande kring
hans arbetare, ja, han tyckte, att till och med de små
barnen hade ett annat uttryck i sina ögon, då de sågo på
honom. Det var denna osynliga, hemska, oförstörbara mur,
som samhället stundom reser kring den, som begått en lumpen
handling, men som lagens arm ej kan nå. Bengt hade träffat
en af dessa punkter i mänsklighetens samvete, där
rättskänslan vibrerar i rena toner, och det samhälle, där han
lefde, vände honom med förakt ryggen...
Han låtsade om ingenting; han uppträdde som vanligt i
hemmet och bland sina umgängesvänner, fastän han visste,
att det inte fanns en gatpojke, som ej läst artikeln om
honom. Det var icke heller någonting att låtsa om, ingenting
att försvara sig mot; allt var tyst, hemlighetsfullt, men
sugande starkt, som endast den allmänna opinionen kan vara.
Han hade intet annat att göra än att sätta ett isande
högmod som sköld mot allt och alla.
Ibland genomfor honom frestelsen att vända sig till en
advokat, stämma tidningsredaktören, kasta ut några tusen
kronor på affären och intvinga den under skandalrubriken.
Men då vaknade den äkta soltheten inom honom och
svarade: »Nej, hellre gå under, hellre tillgripa det sista medel,
som alltid står en till buds: att lämna alltsammans, än lägga
ännu en feghet, ännu en lögn till dem jag redan begått.»
En tanke genomilade honom ofta under denna tid:
»Månne Ester vet någonting, har ingen varit nog finkänslig
och kärleksfull att anonymt skicka henne tidningen?»
Egentligen var Ester den enda han var rädd för; han skyggade
aldrig för någon annans blickar, h’ur nyfikna och menande
han än tyckte dem vara, men han kunde aldrig mera se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>