Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ester in i ögonen. Föreställningen, att hon hade last
artikeln, och att denna smuts skulle snudda vid hennes själ,
hvars renhet han, om än omedvetet, älskade högst af allt
på jorden, att han skulle stå inför henne ej blott som en
brottsling, men som en feg usling, var honom olidlig. Och
ändå kände han med orubblig visshet: förr eller senare,
på ett eller annat sätt måste den stunden komma.
Utan att själf märka det, förd af den förtviflades, den
vilsekomnes drift att söka en skyddande hamn, närmade
han sig under denna tid mer och mer till Ester. Ibland, då
de om kvällarna sutto i hans rum, kunde det hända, att han
släppte boken eller tidningen, som han höll på att läsa,
och drömmande satt och stirrade på Ester för att genast,
om hon lyfte blicken, se bort och låtsa läsa igen. Och
om de än ingenting sade, om hvar och en satt där upptagen
af sin bok, ville han dock ha henne i närheten; dröjde
hon att komma, skickade han efter henne, och om hon reste
sig upp för att gå ut, kom där ett halft misslynt, halft
vemodigt: »Hvart skall du gå nu igen, kan du inte sitta i
lugn en stund?»
Hans förändring undgick icke Ester, och hon förstod
att någonting låg under den, att någonting inträffat i hans
yttre eller inre lif, men hvad, därom hade hon ingen aning,
ty af de rykten, som gingo i staden, hade ingenting trängt
fram till henne.
En afton, då Ester, sedan hon läst bön med lille Sven,
kom in till Bengt, sade denne helt plötsligt:
»Jag har suttit och tänkt på dig hela tiden, Ester.
Du är allt en liten besynnerlig människa.»
Ester skrattade.
»Hur så?»
»Jo, du ser ut som den mildaste varelse med dina
stora, drömmande ögon och din lilla veka mun, du
förefaller med din kvinnliga mjukhet som ett vax, och ändå
är du den ända människa jag aldrig rått på. Det är
egendomligt ...»
Ester smålog och såg tankfullt framför sig.
»Jag skall säga dig orsaken därtill, det är därför att
jag inte har ens den minsta gnista despotism inom mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
