Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det var en underlig förklaring, det skulle väl annars
vara lättare att böja den som icke är despot...»
»Nej, det är icke så,» afbröt Ester ifrigt, »man kan
aldrig böja någon annan än den som, ifall han själf
hade tillfälle därtill, skulle böja andra. Jag... jag är
tvärtom... i all min vekhet har jag ett okufligt
frihetsbegär både för mig själf och andra. Jag skulle aldrig
kunna böja någon under mig, aldrig lägga något tryck på
egendomligheterna i en annan människas karaktär. Men
därför fordrar jag detsamma för mig själf också. Jag kan
inte för någon ge upp det som utgör m i n individualitet.
Jag kan krossas, gå under, dö, men aldrig bli en annan, hur
hårdt tryck jag än hade på mig.»
»Det där är egentligen motsägelser,» svarade Bengt litet
sträft, »när allt kommer omkring, har du kanske den största
despoten inom dig själf, så ljuf och kvinnlig du än ser ut.»
»Hade jag det haft, Bengt, då sutte jag ej nu här
som din hustru. Eller också, om jag varit en slafnatur,
ty så kan man kalla de små despoterna, då hade du gjort
mig till en trasa, en nolla. Det är just därför att jag
icke vill härska, bara vara mig själf, som du aldrig fick något
grepp öfver mig...»
»Du har något af vildfågel i dig, Ester, något af
huldrenatur, de där glänsande ögonen och det där guldhåret
ljuga inte, huldran sitter kvar i dig...»
Ester skrattade, men så fick hon plötsligt ett djupt
allvarligt uttryck:
»D e t har du nog rätt i, Bengt, det fanns nog inom
mig något trolskt, vildt, ett djupt skogssnår, där tankarna
gingo trotsiga och obändiga... Och hvem vet, hvarthän
de tankarna kunde ha fört mig... de voro en gång lösa...
och de flögo... ja, det är detsamma... Gud hjälpte mig
i den stunden... Jesus gick själf fram genom min själs
skogssnår, och då blef där lugnt och stilla, och Han lärde
den trotsiga vildfågeln sin kärleks och rättfärdighets
hemlighet ...»
Bengt svarade ej; det blef en lång och djup tystnad
i rummet. Ester började arbeta igen, och Bengt återtog
läsningen af sin bok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
