Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men då Ester en stund därefter blickade upp, såg hon
att Bengt begagnade boken blott till en skylt, bakom hvilken
han satt och stirrade framför sig med en dyster, sorgsen
blick, och att han icke ens tycktes märka, att hans hustru
betraktade honom. Det slog henne hur olika hans uttryck
var emot den högdragna min med sin lilla spets af tillgjord
vårdslöshet, som vanligen hvilade öfver hans ansikte — nu
liknade han den unge man, som en gång så lätt vunnit hennes
hjärta, endast att han då såg glad och strålande ut, nu så
djupt sorgsen. Det slog henne också hur ädla hans
anletsdrag voro i denna själens belysning, och hon tänkte, att
sådan var också hans inre människa, den hade sköna
och ädla drag, det var dem hon en gång älskat, och när
allt det lumpna och småsinta, som förvrängt dem, komme
bort, då skulle hans själ, hans evighetsvarelse bli lika ren
och ädel, som hans anletsdrag nu voro...
Plötsligt vände Bengt sig mot Ester och sade häftigt
och brådskande, som när man efter en lång tvekan tar ett
hopp ned i djupet:
»Ester, har du någonsin hört talas om Lina Fält?»
»Ja,» svarade Ester tvekande. ’ Därefter tillade hon
med ett osäkert leende: »Hennes historia hör ju till de
klassiska i stadens krönika, som alla känna till.»
»Har du också hört hvem det var som... som bragte
henne i olycka?»
Ester kände sig på ett underligt pinsamt sätt berörd af
Bengts ord, hon skulle ha velat afbryta honom med ett:
»Nej, låt oss slippa att tala härom,» men på samma gång
drefs hon att fortsätta och svarade: »Ja, det var någon af
skolans lärare, hvad han hette minns jag ej, det var
någonting förfärligt sorgligt — han var nygift, och han och
hans fru måste lämna staden, så stark var indignationen
mot honom...»
Bengt böjde på hufvudet, men svarade ej. Så blef det
ånyo en lång, djup tystnad.
Slutligen reste sig Ester, lade in sitt arbete och sade
litet tvekande och upprörd: »Vi skola väl gå och lägga
oss, klockan ar öfver tio?»
Bengt svarade ej; hans bok hade fallit ned på golfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
