Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och han satt med pannan atödd mot handen.. Ester stod
orörlig och betraktade honom, under det hennes hjärta häftigt
klappade och strupen sammanpressades af en. oförklarlig
ångest.
»Ester!»
Hvad var det för ett sällsamt tonfall i hans stämma,
som kom henne att darra till? Det liknade en drunknandes
skri, det var ett rop om hjälp i det skarpt uttalade och
ändå blott framhviskade ordet...
Ingen af dem visste hur det gick till, ingen af dem
mindes hvad de sade eller gjorde, det var som om en stormil
brusat öfver dem och kastat dem i hvarandras armar.
Ester tyckte sig plötsligen flyttad långt hort från allt; detta
rum, där hon suttit så många kvällar bunden, stel som
i fjättrar, blef henne främmande och hemilighetsfullt, och
som i en ångestfylld dröm hörde hon genom den underligt
djupa tystnaden klockans pickande och de halfkväfda,
skälf-vande snyftningarna från detta stolta hjärta, som liksom
brustit inför henne...
Hon hade slutit ögonen, hon ville undkomma den syn
af skam och synd och sorg, Bengts hviskande ord
frammanat, men den följde henne blott så mycket tydligare och
skarpare bakom de slutna ögonlocken...
Då hon såg upp, mötte hon Bengts blick, som betraktade
henne med en tiggares uttryck,
»Nej, nej, min stackars vän,» hviskade hon, liksom
hade hon Mört den fråga, som låg i hans blick, »i denna
stund känner jag ingenting annat än samma smärta, som
fyller ditt bröst...»
Bengt svarade ej; han kramade Esters hand och låg
ännu en stund orörlig med ansiktet doldt i hennes knä; så
reste han sig hastigt upp och gick några slag af och an i
rummet, under det han med näsduken for öfver sitt bleka,
fuktiga ansikte.
»Ja, jag vet att jag är en usling,» utbrast han slutligen
med förtviflans vilda häftighet, »jag vet att det var fegt,
ömkligt af mig att låta Valkers bära skulden för att själf
slippa undan. Men j a g vaj inte den som kastade skulden
på honom och satte i gång ryktet — jag vet sannerligen
9. — De osynliga vägarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
