Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då Jesu försoning för hela vårt fallna, usla släkte så
nödvändig, så klar, så enkel?»
»Det är en mycket bekväm lära,» svarade Bengt sträft,
»den skuld jag själf inte förmår bära, den kastar jag på
en annan...»
»Ack, den är inte bekväm, vägen med Jesus; du skall
få se, att om du går den, skall du finna den både
själf-försakande och svår. Det blir inte bara att kasta af
digen synd, det blir också att taga upp ett kors och bära det,
det blir att försaka dig själf och bli liten i dina egna
ögon, du som tyckt dig vara så stor. Ja, Bengt, för ditt
stolta, högmodiga sinne blir vägen ofta törnbeströdd, var
säker därpå. Men också en glädjens och fridens väg!»
Bengt svarade ej; han satt orörlig och betraktade Ester.
Hennes ögon glänste af hänförelse, och den veka, fina
gestalten hade en spänstig kraft öfver sig. Efter en stund sade
han tankfullt:
»Jag känner inte mycket till Frälsaren och hans
försoning för våra synder ■— jag menar nu inte, att jag
förnekar honom, jag hvarken tror eller inte tror, jag har
egentligen så litet-sysselsatt mig med dessa saker, men då
jag hör och ser dig, Ester, då tänker jag, att Frälsaren ändå
måste vara värd att följa...»
Han drog Ester intill sig och hviskade:
»Skulle du kunna tro på mig, Ester?»
»Ja,» svarade hon med kraftig betoning.
Bengt tryckte hennes hand och satt en stund tyst och
stirrade framför sig.
»Och förstår du inte, Bengt, att när j a g kan tro på
dig, måste Gud, af hvars kärlek min är en liten droppe,
göra det i ännu högre grad?» fortfor Ester.
Han smålog vemodigt.
»Ja, det är mycket enkelt och logiskt. Men synden...
synden som jag begått... olyckan som kom däraf, den
kvarstår ändå, den skall alltid kvarstå. Ack, den stackars
olyckliga varelsen!» fortfor han uppbrusande, »hvarför gjorde
hon det?... Hvarför fick jag inte försona, medan det var
tid? Ack, att hon varit förnuftig och inte gjort både sig
och mig så olyckliga!...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
