Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alldeles omöjligt, trots den smärta och oro hon kände,
att låta bli att draga på munnen åt denna tragikomiska
tillställning, under det hon skyndade ut ur rummet, klädde
sig så fort hon kunde och sprang för att söka rektor
Grahn. Ty hon var alldeles viss på, att någonting lå^g
under här, hennes modersinstinkt sade henne, att det var
någonting Sven dolde, något som skulle förklara hans
egendomligt halsstarriga sätt.
I trappan till rektorns bostad mötte hon denne.
»Å, fru Falkenstern, ni förekommer mig!» utbrast
rektorn, »jag var just på väg hem till herrskapet för att
förklara något som timat i dag...»
»Ja, det har varit tråkigt med lille Sven,» svarade
Ester osäkert.
»Ja, det har ju sett litet tråkigt ut,» svarade den
vänlige rektor Grahn leende, »men egentligen är det en mycket
’rolig’ historia, jag har att berätta för frun.»
Esters hjärta började våldsamt klappa. Hennes aning
hade således varit riktig — en moders instinkt kan då
icke misstaga sig!...
»Vill fru Falkenstern stiga upp till mig, så skall jag
omförmäla händelse,n med anmärkningen,» fortfor rektorn,
i det han skyndade, förut och öppnade dörren för Ester.
»Ja, så förhåller det sig,» började rektorn, sedan han
placerat Ester i en soffa och satt sig själf midt emot,
»vi ha i skolan en liten sjuklig gosse, en liten stackare,
som jämt är förkyld och klen och naturligen föremål för
vildbasarnas gyckel. Särskildt får han utstå svåra duster
för sina guttaperkagaloscher, som han måste ha på sig,
då han går ut, för att icke förkyla sig. Nå, i dag hade
det fallit ett par af vildbasarna in att gömma undan
ga-loscherna, så att Vilhelm hela frukostlofvet fick vara utan
dem i snö och slask. Mot slutet ,af rasten exploderade
hemligheten och följdes af ett hånande jubel omkring den
stackars pojken, som naturligen ej kunde försvara sig hvarken
andligen eller lekamligen. Då rusade Sven Falkenstern som
en lejonunge på de stora skrattande pojkarna, som voro flera
år äldre än han, det blef signalen till ett allmänt slagsmål,
klockan ringde en, två, tre gånger, ingen hörde, man bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
