Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nåväl — gör som du vill då,» svarade Bengt, som
också ansträngde sig för att v.ara lugn* »jag viil icke
vidare tvinga dig. Jag får lämna din själ åt Gud .— må
Han hjälpa dig ...»
Efter denna sammandrabbnig kom det en tid, då frågan
om Svens blifvande lefnadskall sorgfälligt undveks både
af far och son. Sinnesstämningen mellan dem var till
det yttre lugn, men tryckt och stel, ’bägge kände de den
oafgjorda frågan som en öm punkt, som för hvarje dag blef
ömmare och svårare att nalkas. Och allt som dagarna,
gingo, fick Bengts lynne mer och mer sin mörka skiftning.
Han kämpade en hård inre strid, han bad om klokhet och
ödmjukhet, men han kunde ej komma till någon annan
öfver-tygelse, än att det vore hans plikt att för Svens egen
skull öfvertyga denne, att kan hade orätt, att han måste
behandla sin lust för studier och sin motvilja för affärer
som ungdomliga nycker, dem han med god vilja kunde
öfvervinna. i
Så tog Bengt på nytt upp ämnet, och det blef åter en
sammandrabbning. Hur mild och vek Sven annars brukade
vara, stötte Bengt i denna fråga emot en järnåder i hans
karaktär.
»Om pappa både mig aldrig så mycket, så kunde jag
dock ej„» svarade han efter en häftigt upprörd scen, »jag
vill studera, ingenting annat, det är det enda som lockar mig
—• och nekar pappa mig det, så...»
»Ja — hvad då?» inföll Bengt ironiskt.
»Då måste jag försöka slå mig fram på egen hand.
Kanske skall jag gå under, ty jag har nog inte mycket kraft
att kämpa i motvind, och jag har ingen praktisk duglighet,
men en kraft har jag: viljan att inte ge upp mig själf. Pappa
kan aldrig tvinga mig att bli en del af en annan, en produkt
af en annans vilja, jag måste vara mig själf, sådan Gud har
tänkt mig, och med de gåfvor Han har gifvit mig att verka...»
Det kom intet svar. Det följde en lång, djup tystnad,
under hvilken Bengt satt orörlig med ena handen lagd öfver
ögonen. Det var i sonens ord någonting, som grep honom så
där mäktigt, som ord ibland kunna göra, då de likt ett skarpt
snitt rycka bort en hinna, som förhållit vår blick, så att vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
