Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Lugna dig, lugna dig, Ester, ja, det har verkligen
händt... eller kanske snarare...»
»Hvad — säg ut... om du inte genast talar, så ...»
hviskade hon nästan hotande.
»Nå, efter du tvingar mig!» utbrast Bengt, och det
kom ett stänk af hänsynslös trötthet i hans stämma, »Sven
kommer troligen — om ej Gud afvänder olyckan — att
bli förvisad från universitetet till följd af...»
Han afbröt sig förskräckt och slog armen kring Esters
lif för att hindra henne att falla. Hans ord hade verkat som
ett slag på henne; hon vacklade till, de stora ögonen
vidgades och blicken slocknade. Hon tyckte, att skuggorna
därborta vältrade sig emot henne som höga vågor, hon hann
att höra liksom ett hväsande skorr af orden: »Nu går
svärdet igenom din själ»; så blef allting mörkt och lugnt och
tyst inom och utom henne.
Det var icke känslor af smärta och ångest, som väckte
Ester ur den djupa svimningen, det var en förunderligt stilla
ljufhet, som susade omkring henne i det ögonblick, då
hennes medvetande kämpade för att återvända. Hon tyckte att
något varmt och smekande sväfvade öfver hennes panna,
och att hon, matt och sjuk och plågad, hvilade i en famn
af tröstande ömhet. Då hon slutligen fick kraft att slå upp
ögonen och bryta det underliga drömtillstånd, som föregår
medvetandets återkomst, mötte hon Bengts blick, som stod
full af tårar och, strålande af en smärtfylld ömhet,
betraktade henne. Hon förstod då, att det var en tår ur Bengts
öga, som åter väckt henne till lif. Hon slog sina armar kring
hans hals och brast i gråt, under det att hans smekande ord
susade i hennes öra likt en ljuf, lugnande melodi.
»Min älskade hustru — jag ville bespara dig detta...
jag ville skydda dig — Gud kan ännu göra allt bra... sörj
ej -— gråt ej så — saken är ännu icke afgjord... Gud
kan ändra allt — och jag tror att Han .skall höra mina
böner...»
Ester låg alltjämt orörlig, sakta gråtande vid Bengts
bröst. Midt i den förfärliga smärtan, £om med det
åter-väckta minnet strömmade öfver henne, kände hon sig under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
