Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
själ knappast rum för tvifvel eller ängslan, hon litade helt
på Sven, och det vemod hon kände liknade blott de
strö-moln som skugga vårstämningens klarhet...
Esters tåg kom senare än tåget söderifrån; Sven skulle
således, om allt ginge efter beräkning, vara vid stationen
och taga emot henne, när hon komme. Återseendets
ögonblick föresväfvade henne oafbrutet; med trolsk envishet
upprepade hennes fantasi gång på gång den scenen, då
hon skulle få sluta den efterlängtade sonen i sina armar och
se in i hans vackra, djupa ögon. Tåget gick med iltågsfart,
och hon hade blott en timme att resa, men hon tyckte, att.
det var ett ändlöst vägstycke, en oändlig tid, som låg
framför henne. Nu hade hon blott en halftimme kvar... nu en
kvart... nu brusade tåget förbi näst sista stationen...
nu återstodo tio minuter... nu blott fem... men hur kröpo
ej dessa minuter... hur växte ej sekunderna ut till tunga
droppar af tid, som föllo på hennes af längtan skälfvande
inbillning... nu pep tåget för Hembo, och farten saktades
... hennes hjärta slog ända upp i halsgropen, och tårarna
stego henne i ögonen... Hon skyndade ut på plattformen
och spejade framåt stationen... där, där stöd han, sig lik
i allt... en bild af strålande vacker ungdom i sina ljusa
sommarkläder och den lilla hvita mössan på det mörklockiga
hufvudet. Hon såg hur han sammandrog ögonbrynen och
med em barnsligt otålig blick granskade kupéfönstren...
Nu fick han se Ester, som stod och viftade med näsduken,
hela hans ansikte lyste upp som af solskensglans, han
besvarade med sin mössa moderns hälsning, sprang fram» och
då tåget stannade, lyfte han ned henne och slöt henne
under barnsliga utrop af glädje i sina armar.
»Mamma, kära lilla mamma, hvad det var snällt af
dig, att du for och mötte din förlorade son!»
Ester kunde ingenting säga; hon smålog genom tårarna
och besvarade hans kärleksfulla hälsning.
»Kom nu, mamma,» fortfor Sven, i det han ridderligt
bjöd Ester sin arm, »jag har tagit ett rum på hotellet,
där vi kunna sitta och i lugn få tala med hvarandra. Hur
jag har längtat efter den här stunden, mamma!»
Han tryckte hennes hand, som hvilade mot hans arm,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
