Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såg henne med sin strålande blick in i ögonen, och pratade
hela tiden på sitt vanliga öppna, obesvärade sätt.
»Hur mår pappa — hvad säger pappa?»
»Ack, min gosse, du har gjort pappa mycket ondt...
pappa har blifvit så förändrad, så gammal, Sven... det
kommer att smärta dig...»
Sven suckade.
»Jag vet det... det har också varit mitt största
bekymmer ... pappa har för resten varit så kärleksfull emot mig
under denna tid. Min olyckskamrat, Max Strömer, fick icke
alls samma vänlighet och förståelse af sina föräldrar som
jag af min stränge, stolte far, och du förstår att därför
■har det ännu mera smärtat mig, att jag dragit en sådan sorg
öfver honom... Nu, mamma,» fortfor han, då de kommit
in i rummet och han tagit ifrån Ester kappa och parasoll,
»skall du sitta i den här stolen, och jag skall göra som jag
gjorde, då jag var liten, lägga mig vid dina fötter och
lyssna till hvad du har att säga mig...»
Han drog fram en bekväm stol till fönstret, tryckte
lekfullt ned Ester däri och lade sig så i en behagligt
själfs-våldig ställning på en kudde vid hennes fötter.
»Se så, lilla mor,» sade han, i det han stödde sin arm
på hennes knä och med hufvudet lutadt i handen blickade
upp mot henne, »börja nu förhöret och — bestraffningen...»
»Nej, min gosse, vi skola börja med något annat...»
Hon omslöt hans hufvud med sina bägge händer, böjde
det litet bakåt och såg honom länge och forskande in i
ögonen.
»Mamma,» sade Sven, och det kom en slöja af
drömmar öfver den skälmska blick, som mötte moderns, »minns
du, när du en gång, då jag var liten gosse, berättade för
mig, att jag suttit i ditt hjärta som en sångfågel och sjungit
dig glad med mitt kvitter?... Det är någonting
förunderligt med barns känslor, de äro lika vidunderliga, lika utom
verklighetens mått som deras begrepp om yttre ting. Jag
skulle aldrig kunna återge med ’ord, hvad jag kände, då
du berättade mig den där lilla sångfågelssagan... Många
gånger har jag försökt att skrifva en dikt om det, men
jag kunde ej... allt blef tomt, kallt, färglöst emot mina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
