Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag vill nu också bekänna min skuld, jag bar verkligen de
senaste terminerna icke läst mycket, men orsaken var inte
bara lättja, än mindre festande... Jag bar börjat skrifva,
mamma, ett stort arbete i nationalekonomi, för det studerade
jag ocb försummade allt annat,»
»Men Sven, min gosse, hvarför har du inte skrifvit
till mig om detta?» frågade Ester litet förebrående.
»Emedan jag inte kunde tala om det, mamma, nej, inte
ens med dig. Allt bar varit ett brusande kaos inom mig,
ocb man talar ej om kaos, man griper det hvarken med
tankar eller med ord. Jag tyckte att hvad som rörde sig
inom mig skulle flyga sin väg, ifall jag talade om det, att
jag då iskulle mista det af mig själf, som höll på att danas
— nu först, när jag fått litet reda på mig, kan jag tala...
Och så, mamma, har jag gått igenom... ja, det har händt
mig något...»
Sven afbröt sig och såg ned. Det hade plötsligen öfver
hans ansikte kommit en skugga, som Ester aldrig förr sett
där. Hon förstod, att hon nu skulle få lösningen på den
gåta i hans väsende, som hon en gång såg och kände
och anade, men ej ku’nde genomtränga.
»Hvad hände dig, min gosse?» sade hoh med låg röst
och strök smekande sin hand öfver hans panna.
»Ja, mamma,» sVarade Sven och blickade ånyo upp,
»det är så formlöst, så svagt som en luftig pastell •— och
ändå så mycken verklighet... Ser du, någon hade fått
ett underligt välde öfver mig — ett så stort välde, som
ingen mer än du någonsin haft. Denna någon •— eller
för att säga hela sanningen — hon hade hittat den genaste
vägen till mitt inre, där den största faran nog lurar på
mig... Hon var ovanligt vacker, utom dig har jag aldrig
sett en så vacker kvinna: • • • Jag vet knappast, om jag
någonsin älskade henne, men hon behärskade mig så där trolskt,
som vårens drömmar och sommarens stämningar ligga öfver
ens tankar och känslor. Men det var alltid något jag
sökte, men icke fann; då jag var tillsammans med henne,
tog hon mig helt fången, gjorde mig liksom fylld af henne,
men då jag kom ifrån henne, kröp det alltid en tomhet öfver
min .själ och en längtan, icke efter henne, utan efter något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>